Finns det någon person i Sverige vars privatliv och bakgrund vi vet mer om än Ingmar Bergmans, trots att han själv aldrig talar om dessa saker? Genom filmer och pjäser vet vi allt om hans föräldrar och övrig släkt, genom böcker och intervjuer med och av vänner och exfruar har vi fått lära oss om denne vår nationaldemonregissör. Får vi aldrig nog?

Nej, skulle jag säga. Det verkar inte så. varje pjäs eller film som handlar om den Bergmanska klanen tas emot med samma entusiasm, som om alla verkligen är sprängfyllda av nyfikenhet över vad Ingmars farmor och faster egentligen sa till varandra på senhösten 1895…

Detta samtidigt som det är en slags sport att dissa Bergman, att stolt och öppet deklarera att man minsann aldrig sett en Bergmanfilm, för att på något sätt försöka förminska den betydelse Ingmar Bergman haft för svensk film och svenskt kulturliv i stort. Skillnaden i inställning (och avsaknad av avundsjuka) märks så fort man kommer utomlands,till t. ex. Storbritannien, Frankrike eller USA, där ingen med lite bildning skulle drömma om att erkänna att de aldrig sett en Bergman och där hans filmer fortfarande säljer.

Här är det det berömda konsertpianisten Käbi Laretei som ger oss scener ur ett äktenskap och mer därtill, så att säga. Från den plötsliga förälskelsen som fick henne att lämna man och barn, över lycka, barnafödsel, olycka och skilsmässa till dagens djupa vänskap. Här berättar hon om tiden efter avslöjandet av deras romans, och den intensiva mediebevakning som tärde på dem båda. I jämförelse med vad dagens kändisar får stå ut med känns den dock ganska beskedlig.

En ganska stor del av boken handlar om den mer än fyrtioåringa relation Käbi och Ingmar har, och vi får sällsynta glimat från livet på Fårö.

Enligt min åsikt är det lite synd att Ingmar tillåts ta upp så stort utrymme. Det liv författarinnan levt- hennes pappa var det fria Estlands sista sändebud i Sverige före den ryska ockupationen- och hur hon blev en världsberömd konsertpianist är otroligt fascinerande i sig självt. Utvecklingen i Estland under de sista tjugo åren levandegörs genom beskrivningar av de besök Laretei gjort under åren, och berättelserna om hennes släkts öden och äventyr under åren av rysk ockupation är fängslande.

Det som drar ner betyget i min läsning av boken är alla de- för fans av klassisk musik säkert fascinerande- utläggningarna om olika pianon och flyglar och stycken och kompositörer och konserter och de tar aaaaaldrig slut. Det är väl bara att erkänna, jag är inte särskilt finkulturell av mig och jag vet inget om klassisk musik, känner knappt igen några klassiska stycken förutom I bergakungens sal och möjligtvis Mozarts Requiem. I det läget blir alla dessa musikskildringar oerhört långdragna och tråkiga.

Hennes två barns upplevelser och den tidens ”barnuppfostran” i tjusiga kretsar – kidsen lämnades till en nanny när mamma var på turné och pappa var inkapabel att ta hand om barn eftersom han ju är en Konstnär – lämnar också en dålig smak i munnen.

I det stora hela är det ändå en bok som ger mersmak, och jag ska med stort intresse ge mig på Käbi Lareteis övriga litterära produktion.