Gästrecension

: Regissören
Regissören Alexander Ahndoril
2007
Bonniers
5/10

Tystnad, tagning!

Utgiven 2007
ISBN 9789100114039
Sidor 266
Först utgiven 2006

Om författaren

Alexander Ahndoril är född 1967 och inledde sin karriär som romanförfattare med Den äkta kvinnan som kom ut 1989. Inte minst romanen om Ingmar Bergman, Regissören (2006), har fått stor uppmärksamhet. Under pseudonymen Lars Kepler skriver Ahndoril tillsammans med hustrun Alexandra Coelho Ahndoril också spänningsromaner som översatts till en mängd språk.

Gästinformation

Jonatan Rosenberg är en tjugo år gammal rastlös kille som försöker hitta någonting meningsfullt i tillvaron samtidigt som han drömmer mig bort med hjälp av böcker och popmusik. Läser för tillfället Haruki Murkamis fina bok Fågeln som vred upp världen och fördriva sommarens fina dagar genom att åka runt på olika festivaler och spela gitarr på gräsmattan.

Sök efter boken

Jag tycker att Ingmar Bergman är häftig. Häftig kanske inte är rätt ord, men det är imponerande att vi har en regissör av den kalibern i det här landet. Inte bara en stor svensk regissör, utan även stor i internationella mått och hans namn kan utan tvekan nämnas i samma mening som John Cassavetes och Rainer Fassbinder. Jag har inte alls sett mycket av det han har gjort (någonting som jag måste börja göra nu), men både Det sjunde inseglet och Fanny och Alexander är fantastiska filmer som gör att man förstår hans storhet. Jag är inte ensam om att fascineras och författaren Alexander Ahndoril fascinerades så mycket att han bestämde sig att skriva en bok med Ingmar Bergman i huvudrollen.

När romanen Regissören släpptes i höstas, blev det en stor kulturpolitisk debatt angående om det är moraliskt rätt att använda sig av nu levande personer och skriva en fiktiv roman som kan göra huvudrollsinnehavarna utsatta genom att skriva om deras inbördes invecklade relationer. Jag vet ännu inte riktigt vad jag tycker i frågan. Så länge romanen inte skadar människor så tycker jag att det är helt ok, och när jag läste igenom boken var jag hela tiden helt klar över att boken var fiktiv, men naturligtvis kan jag förstå all uppståndelse eftersom Ingmar Bergman, av vad jag har förstått, inte alls tyckte om boken. Hur som helst släpptes boken alldeles nyligen i pocket och kommer nog att läsas av hur mycket folk som helst, efter allt man hört och läst om den.

Vi kastas tillbaka i tiden och året är 1961. Vi träffar en rastlös Ingmar Bergman som håller på med arbetet med filmen som ska bli Nattvardsgästerna och samtidigt som han jobbar intensivt med detta projekt, som hela tiden håller på att misslyckas, får vi läsa om hans förhållande med pianosolisten Käbi Laretei och kanske framförallt relationen till sin fader. Genom filmen vill Ingmar förklara för sin fader varför han inte kunde bli präst som han. Fadern är inte intresserad och vill inte ens läsa igenom manuset, men samtidigt som han försöker komma fadern närmare så får man läsa om hur filmteamet och SF funderar på att lägga ner allting, p.g.a. att alla tror att filmen kommer att bli Ingmars tråkigaste film någonsin.

Ingmar öppnar bildörren och ger fadern stöd när han sätter sig, hämtar sedan sitt tunna filmmanus från framsätet och säger att det skulle vara roligt att höra hans åsikt.

– Jaså, suckar Erik och lägger mappen i knäet.

Ingmar slår igen bildörren, vilar med handen på taket, känner värmen från den svarta metallen och blickar bort över rapsfältet, ser hur den gula skivan är ställd mot den plana vita himlen, hur utrymmet smalnar av mot horisonten, hur det vita slutligen klistrar vid det gula.

Alexander Ahndoril använder sig av målande beskrivningar som får mig att se filmscener i mitt huvud. Det är en väldigt speciell bok som ibland nästan påminner om ett manus och det är intressant att läsa en sådan annorlunda bok. Tyvärr så tröttnar jag snabbt; upprepningar och emellanåt seghet gör att intresset tappas, och jag funderar ett tag nästan på att lägga ifrån mig den och inte läsa mer. Men uppgörelsen med fadern får mig att vilja läsa vidare och sammantaget är det en välskriven, snygg och framförallt intressant bok.

På baksidan kan man läsa att det är resultatet av en sensuell och lågmäld surrealistisk hyllning till konsten, kärleken och vår längtan efter att regissera själva livet. Jag tycker att det är en ganska bra beskrivning av denna drygt 250 sidor långa berättelse om en av den moderna tidens bästa konstnärer. Synd bara att det låter bättre på pappret än vad det slutligen blev i praktiken.

Jonatan Rosenberg

Publicerad: 2007-03-10 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-26 13:34

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #2416

4 kommentarer

vad synd det är att ingen verkar uppskatta när en författare vågar vara lågmäld.

t Oregistrerad 2007-03-11 11:02
 

är det lågmält att skriva fiktion och döpa huvudpersonen efter en kändis för att sälja fler böcker?

mik Oregistrerad 2007-03-12 23:27
 

Roligt att du gillade Aleš Šteger, Jonatan!

Sigrid Nurbo Redaktionen 2007-03-19 11:15
 

nej. det säger väl säg självt. men att det hela tiden krävs så mycket rörelse. att det inte bara får vara.

t Oregistrerad 2007-04-10 17:00
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?