Recension

: Kaputt
Kaputt Curzio Malaparte
2010
Albert Bonniers Förlag
7/10

Surrealistiska hemskheter

Utgiven 2010
ISBN 9789100120771
Sidor 475
Orginaltitel Kaputt
Översättare Viveca Mellander
Först utgiven 1944

Om författaren

Curzio Malaparte, född Kurt Erich Suckert (1898 – 1957), är en pseudonym som togs med motiveringen att Bonaparte redan var upptaget. Malapartes karriär som publicist och journalist tog lika brokiga vägar som hans politiska historia. Som veteran från första världskriget blev han tidigt fascist men hamnade senare i onåd hos Mussolini och satt under perioder i fängelse. Efter andra världskriget, där han tjänstgjorde som korrespondent för tidningen Corriere della Sera, blev han vänsterradikal och medlem i det Italienska kommunistpartiet. Förutom vittnesskildringen Kaputt, 1944, står sig Tecnica del colpo di Stato, 1931, som han främsta verk. En bok om statskuppens teknik där såväl Hitler som Mussolini hånas. Hans brokiga politiska vandring avslutas med att han testamenterar sin villa på Capri till det Kinesiska kommunistpartiet.

Sök efter boken

För att undvika negativ rapportering från Irakinvasionen utvecklade Pentagon konceptet med inbäddade journalister. Konceptet går ut på att om journalisterna följer med en specifik enhet och även delar soldaternas vardagsvillkor, så kommer också rapporteringen att i mycket större utsträckning handla om de hemskheter som de invaderande soldaterna utsätts för, snarare än lidanden som drabbar civilbefolkningen. En ganska enkel psykologi kan tyckas, men den lyckades faktiskt bra med att upprätthålla den amerikanska allmänhetens stöd under invasionen och den påföljande ockupationen.

När man läser Curzio Malapartes, krigskorrespondent i italiensk uniform, krigsskildringar från de första två åren på östfronten är det för läsaren glädjande att Nazityskland trots allt inte hade samma kontroll över sina krigskorrespondenter. Som angripande makt på vad som måste ses som mänsklighetens värsta krigsskådeplats, med industriell utrotning av hela befolkningsgrupper som sidouppgift, hade de ju knappast något att vinna på konceptet med fri journalistik. Jämförelsen är kanske inte helt klockren, för Malaparte fick faktiskt smuggla ut sina manuskript och när dessa sedan sammanställdes skedde det i hemmet på Capri 1943, då de allierade redan erövrat södra Italien, så kvarstår ändå faktumet att han som journalist hade tillträde till kriget på ett sätt som en journalist idag knappast skulle få.

Men även om Malaparte kan röra sig ganska fritt är det inte alltid vid fronten som de mest skrämmande episoderna i romanen utspelas. För även om han bevittnar ofattbart lidande där så är kanske ändå de obehagligaste scenerna de som utspelas kring middagsborden i sällskap med nazisteliten i de ockuperade områdena. Här hålls det hov på erövrade slott i Polen där man konverserar lika artigt och liderligt kring litteratur och konst som kring de vidrigheter som pågår runt omkring dem. Malaparte är en betraktare men även något av en socialanarkist då han med stor kvickhet kan föra upp såväl judefrågan som de allierades eventuella vinst eller hans tes att Hitler är feminin utan att nämnvärt förarga sina tyska värdar. Det är nämligen runt middagsborden som Kaputt till stor del utspelas, medan hans betraktelser från fronterna oftast kommer upp som anekdoter och källa till vidare diskussion.

”Prognomerna är en slavisk specialitet”, konstaterar Wächter. ”Vi tyskar går alltid efter förnuft och metoder, inte efter djuriska instinkter: vi går vetenskapligt tillväga i allting. När det är nödvändigt, men endast när det är absolut nödvändigt”, upprepade Frank och betonar varje stavelse medan han såg stint på mig som för att prägla in orden i min panna, ”tar vi efter kirurgen men aldrig slaktaren. Har ni kanske sett”, tilltalar han, ”någon judemassaker på gatorna i en tysk stad? Det har ni inte eller hur? På sin höjd några studentdemonstrationer, något oskyldigt pojkstreck. Och ändå kommer det snart inte att finnas en enda jude i Tyskland.”

Allt är heller inte hemskheter utan boken rymmer även en hel del muntra historier. Som hur Malaparte badar bastu med Himmler, hur de räddar en älg i Helsingfors diplomatkvarter eller hur en tysk general i norra Finland lägger kriget åt sidan tills han fiskat upp en speciellt svårfångad lax. Men det är också hur han träffar judiska tvångsprostituerade som får arbeta i 20 dagar innan de avrättas, hur judar tvingas in i tågvagnar i Rumänien så tätt sammanpackade att de alla dör inom några få mil eller hur ryska kolchosbönder summariskt avrättas.

Att få ett helhetsgrepp om Malaparte är svårt, lika svårt som att veta vad som är sant, vad som är halvsanningar och vad som är rena efterhandskonstruktioner. För trots sin oppositionella roll när han diskuterar med nazisthöjdare så får man känslan att synen av tusen fastfrusna hästlik i Ladoga gör honom lika melankolisk som ett godståg med ihjälträngda judar. Även om han faktiskt agerar själv och hindrar illgärningar i sin direkta närhet, så får man intrycket att det oppositionella i honom mest är ett karraktärsdrag. Att han inflikar sina kvickheter mot tyskarna mest för de, trots sin allians ser sig som övermänniskor i förhållande till italienarna.

Att han dessutom som person har en minst sagt brokig politisk bakgrund; han började som fascist och var med i marchen mot Rom 1922, stötte sig sedan med Mussolini och fick tillbringa några år i fängelse och i husarrest, men släpptes sedan och fick verka som krigskorrespondent för att direkt efter kriget byta sida och bli vänsterradikal (och vid sin död testamentera sin villa på Capri till Folkrepubliken Kina), gör knappast en tolkning enklare.

Men oavsett sina egna motiv är Malaparte en lysande journalist och en mogen författare som sammanställer en vittnesbild av kriget som saknar motsvarighet. Vittnesskildringarna och inte minst dialogen är mycket välskriven och romanen har formatet av en skönlitterär roman och inte som en samling reportage. Hans främsta styrka anser jag vara förmågan att kombinera absurditeter och surrealistiska bilder med de ohyggliga hemskheter som bara har Coppolas film Apocalypse Now som sin jämlike. Så oavsett vad som är direkt upplevt av honom eller inte, så ger Kaputt på det stora planet en bild av det andra världskriget som överensstämmer med den historiska. Därför är det också en mycket läsvärd bok och det oavsett om du är krigshistoriskt intresserad eller ej.

Oscar Rooth

Publicerad: 2010-08-06 00:00 / Uppdaterad: 2010-08-04 10:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3822

2 kommentarer

En mycket bra bok!

Rakt igenom underhållande och bitvis mycket vacker i sin dammigt uppslupna elegans, bland prunkande solrosor och regntunga kyrkogårdar, till kristallklara Lappland och mondäna middagar.

Ausgeist Oregistrerad 2011-06-28 00:09
 

>hur judar tvingas in i tågvagnar i Rumänien så tätt sammanpackade…

Vad menar författaren egentligen? Rumänien var allierad med Tyskland men ändå skickade det inga judar till förintelselägren.

Karl Oregistrerad 2011-08-04 16:15
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?