Det är inte längre tyst i arbetarklassen. Ordvitsen toppar SVT:s litteraturprogram Babel när arbetarlitteraturens väl och ve diskuteras av Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, tydligen också deckarförfattare, Åsa Lindeborg, som med sin Mig äger ingen gav upphov till den föregående eller möjligen näst föregående debatten om arbetarlitteraturens come back, och David Lagercrantz, aktuell med Zlatan-biografin som väckt uppmärksamhet både för sin uppväxtskildring av Malmöförorten Rosengård och sin förmåga att få nya ungdomsgrupper att vallfärda till skolbiblioteken.

Det krävs uppenbarligen inte särskilt mycket för att arbetarlitteraturen ska förklaras levande igen – den här gången var det Eija Hetekivi Olssons ilsket påträngande debutroman Ingenbarnsland som det bokcirklades kring – och frågan är vad det säger om litteraturens hälsotillstånd över lag. Jag tror inte arbetarlitteraturen varit död, men är den välmående?

Jämför man med när arbetarskildringarna fick sitt stora genomslag under första hälften av 1900-talet så kan man ju tycka att det haltar. Då var det knappast i första hand fråga om ett litterärt mode. Det var en samhällsförändring. Vi hade en allmän förbättring av ekonomisk och social standard och inte minst en bredare utbildning, som gjorde att begåvningar som Moa och Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson – men också deras läsare, vilket är nog så relevant – kunde göra en klassresa, kunde erövra medel att göra sina röster och sina erfarenheter hörda.

De möjligheterna finns fortfarande, de har till och med ökat enormt sedan dess, men det finns knappast några tendenser som plötsligt skulle släppa fram en ny våg av sådana begåvningar. Snarare tvärtom. Klyftorna ökar, i samhället och i skolan. Det kan man till exempel läsa om i Emma Leijnses spännande men oroväckande Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan.

Jag tänker också på människornas som skildras i Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass, människor som städar och servar och sliter, men minst sagt lever på marginalerna. De kommer förmodligen inte, som Maja Ekelöf gjorde med Rapport från en skurhink, sätta sig ner och skriva romanen om sitt liv. Hur ska de orka det?

Och vem ska orka läsa? Att arbetarrörelsens stora, alternativa medieutbud i princip är borta spelar kanske mindre roll när det gäller att producera böcker. En bra arbetarskildring kan nog hitta igenom också de kommersiella förlagens nålsöga. Men kan den hitta sina läsare utanför den visserligen entusiastiska Babel-kretsen?