Få historiska händelser har väl präglat den moderna litteraturen så som andra världskriget och förintelsen. Det är omöjligt att tänka sig efterkrigslitteraturen utan författare som Nelly Sachs, Imre Kertész eller för den delen Art Spiegelman. Samtidigt är förstås förhållandet mellan fiktion och historisk verklighet aldrig helt oproblematiskt.

Lena Einhorns Ninas resa, om mammans erfarenheter i krigstidens Polen, håller sig på faktasidan men är samtidigt en djupt personlig skildring om några av de få judar som överlevde Warszawagettot. Av de nära 400 000 människor som samlades ihop i de avgränsade kvarteren kom merparten att skickas vidare till olika koncentrations- och dödsläger. Tonåriga Nina och hennes familj ser bekant efter bekant försvinna iväg. Ändå är det nästan omöjligt att greppa den osannolika sanningen att världen omkring dem, mot allt förnuft, vill se dem döda.

Just den detaljerade vardagstillvaron gör att Ninas berättelse kommer så påtagligt nära och samtidigt nyanserar och begripliggör många laddade frågor kring krigets judeförföljelser. Varför gjordes inte mer motstånd? Vad var det som gjorde att vissa överlevde eller inte?

Tur och ren slump spelar förstås en skrämmande avgörande roll för familjen. Men också andra faktorer. De anpassningsbara Fanja och Rudek, Ninas mor och bror, tar sig fram och skyddar med sin uppfinningsrikedom och initiativkraft familjen, medan pappa Artur, som Nina upprepade gången beskriver som en ”skrivbordmänniska”, tappar fotfästet och funktionen i den nya tillvaron.

Att Ninas berättelse blir ett sätt för henne själv att förstå och strukturera det som hänt henne och hennes familj låter Lena Einhorn skymta i texten precis som sina egna försök att greppa det som hände hennes föräldrar och släktingar. Här finns en aspråkslöshet; en vilja att berätta Ninas historia utan att någon konstlande dramaturgi eller stilistik skymmer sikten. Lena Einhorn är berättaren som framför allt är lyssnare, den förmedlande länken mellan Nina och läsaren.

Samtidigt öppnar den lågmälda berättartekniken med sin naturliga fokusering på händelseförlopp upp karaktärsskildringen. Det blir oerhört lätt att se de drabbade som vilka som helst, som sina egna anhöriga, i texten. Det här hände faktiskt, och det hände helt vanliga människor. Det är riktigt, riktigt otäckt.