Pandora hämtar sin storebror på flygplatsen. Han ska bo hos henne en tid medan han befinner sig mellan turnéer. Han är mannen som lämnade hemmet som tonåring med inget annat än tjugo dollar på fickan och som skapade sig en karriär och ett namn som jazzmusiker i New York. Hon är kvinnan som inte hade några högre ambitioner, som är gift med en hälsosam möbelkonstnär, styvmor till två barn och bor i en småstad i mellersta USA. Lillasystern som under uppväxten storögt iakttog sin coola bror råkade uppfinna en typ av docka och blev framgångsrik företagsledare på kuppen. Broderns resa gick åt andra hållet, och turnéerna och klubbspelningarna med de stora namnen stannade av. Deras roller är ombytta när de möts vid bagageutlämningen, men det är inte det som får Pandora att nästan fly därifrån när hon först får se sin bror. Det är hans kropp som framkallar detta flyktbeteende. Han är nämligen enorm.

Store bror är en roman om det som ofta benämns som en fetmaepidemi i USA. Det är en roman som gräver sig ner och in i människor som ätit sig till oigenkännlighet, och om de människor som finns runt omkring och tvingas se på när någon de älskar äter sig till döds. För det är vad Pandora snart inser när brodern flyttar in: om hon precis som alla andra håller tyst och tittar bort så kommer hennes bror inte att leva länge till. Diabetes och hjärtsjukdomar lurar runt hörnet, men framförallt tynar han bort genom det sociala stigmat. Att vara fet är att vara fel, och domen från det omgivande samhället är tyst men smärtsam att bära. Människor tittar bort när de möter honom, eller svär över att placeras bredvid honom på flygplan. Himlar med ögonen när han handlar i mataffären och gör instinktivt den tjocke till syndabock i allehanda situationer. Den coole, snygge jazzkatten har blivit den som människor vänder sig bort för att slippa se.

Shriver utgår från det stora samhällsproblem som övervikt och den vinstdrivna matproduktionen i (t.ex.) USA utgör och berättar om den på individnivå. Romanen är en relationsroman, det är banden mellan systern och brodern som skildras, men också mellan syskonen och deras egoistiske f.d. tevestjärna till far, mellan Pandora och hennes man, och mellan henne och hennes styvbarn. Broderns övervikt är det som spetsar till alla relationer och förändrar dem, och Store bror är därmed en roman om hur samhällets problem sipprar ner och förändrar tillvaron för en hel familj.

Lionel Shriver är mästerlig på att skapa karaktärer och låta deras relationer breda ut sig över boksidorna. Ofta kringgärdade av någon stor och tung fråga, men berättad genom hur det hanteras av ”den lilla människan”. I Vi måste tala om Kevin skrev hon om relationen mellan en mor och en son, en son som legat bakom en fruktansvärd skolskjutning. I Priset man betalar om en man som sparat hela livet till sin drömtillvaro som pensionär på en söderhavsö men vars fru drabbas av cancer och behöver besparingarna till behandlingen. Även i denna senaste roman får karaktärerna ta plats och merparten av boken utgörs av syskonens samtal. De talar, de tar om. De försöker hantera livet genom dialog. I början tar detta som jag upplever som ett sävligt och omständligt berättarsätt emot lite. Men sedan kommer jag in i det och längtar ständigt tillbaka in i romanen – jag vill fortsätta lyssna till deras samtal. Jag vill fortsätta lyssna till deras oavbrutna berättelser. Det jag inledningsvis upplever som pratigt förvandlas under läsningen till det jag ser som romanens stora behållning.

New York Times kallade Store bror för ”en diskussionsbok med imponerande tyngd”. Och det är just diskuterande den är. För hur mycket de än talar, hur mycket Pandora än försöker förstå vad som fick hennes bror att genomgå denna förvandling, så finner hon inget svar på den grundläggande frågan: är hennes bror deprimerad för att han är fet, eller tvärtom? Istället väcks en hel rad andra frågor: vad är att äta normalt? Vem är inte ätstörd? Och vad har man för glädje av en smal och hälsosam kropp om det ändå ekar ensamt (och hungrigt) i själen? En bok om förväntningar och krav, om familjeroller som skaver och om olika försök att hantera misslyckanden. Mänsklig och trovärdig, och – som alltid när det kommer till Shriver – ruggigt aktuell.