Recension

: Allting trasigt ska bli helt
Allting trasigt ska bli helt Johanna Mo
2015
Forum
5/10

Skärvor utan klister

Utgiven 2015
ISBN 9789137144306
Sidor 338

Om författaren

johanna_mo1
Foto: Sofia Runarsdotter

Johanna Mo är född 1976 och uppvuxen i Kalmar, men bor sedan många år i Stockholm. Innan hon debuterade som deckarförfattare med Döden tänkte jag mig så hade hon gett ut två romaner, Får i mig mer liv än jag är van vid och Precis så illa är det. För novellen ”Allt annat får glömskan ta” nominerades hon 2011 till Sveriges Radios Novellpris.

Sök efter boken

Berättelsen startar med ett våldsamt upplopp i Stockholmsförorten Skärholmen.
Gunnar Andersson, 62, är på väg till torget i ett ärende men knivhuggs till döds.
En 15-årig pojke – Zemar – arresteras efter att ha blivit utpekad som gärningsman.

Polisen med Helena Mobacke i spetsen förstår dock ganska snart att Zemar är oskyldig, men att han vet saker som är farliga för honom själv att avslöja.
Och den knivhuggne, mördade mannen? Var det ett vansinnesdåd i hastigt mod, ett initiationsmord för kriminella gäng, eller kan någon verkligen ha mördat Gunnar med avsikt? Ledtrådarna för bakåt i tiden, till Cypern 1977 där Gunnar tjänstgjorde som FN-soldat.

Efter en lite spretig början blir berättelsen nu mera intressant. Tyvärr svischas händelserna i Cypern förbi alldeles för snabbt. Vi bollas mellan nutid och dåtid utan att få riktig koll på alla personer och utspel. Med detta dalar mitt intresse och jag ger upp att försöka hålla reda på fragmenten av pusselbitar. Trådarna och uppslagen blir för många och vindlande helt enkelt.

Det här är tredje delen i en serie. Jag har inte läst de föregående, men tycker ändå att det går att läsa den här, trots en hel del referenser till vad som hänt i de tidigare böckerna.

På så vis är deckaren eller kriminalromanen en särskild utmaning att skriva. Den ska ha en gåta eller en konflikt som håller, det är kärnan. Samtidigt måste personerna (oftast de som arbetar med fallet) ha ett liv som pågår, ett före och ett efter. Ett statiskt liv utan utveckling är svårt att relatera till och engagera sig i. En bra kriminalroman hittar balansen mellan de här olika bitarna och får oss att otåligt längta efter nästa del i serien.

Mo berättar svalt, skissar fram känslor och stämningar i korta impressioner. När Mobacke haft en jobbig presskonferens och sedan motvilligt äter middag hos sina föräldrar, lämnas ett torrt konstaterande: ”Från en presskonferens till middag hemma hos föräldrarna på Lidingö. Tillvaron prövar henne just nu.”

Det blir aldrig några djupa porträtt, ändå känns framförallt Mobacke och några av de andra centralgestalterna som levande och ganska vanliga människor. Sen finns det mera perifera personer – Gunnars vuxne son till exempel – som beskrivs väl ytligt.

Själva gåtan, vad som egentligen har hänt, förblir dessvärre något av gåta, ungefär som om jag hade läst om fallet i en summarisk kvällstidning. Här hade jag önskat mig en större ansträngning av författaren och att den vackra boktitelns löfte, faktiskt skulle infrias.

Airi Palm Borden

Publicerad: 2015-11-06 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-31 22:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6340

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?