Recension

: Döden tänkte jag mig så
Döden tänkte jag mig så Johanna Mo
2013
Forum
9/10

Välskrivet lager på lager

Utgiven 2013
ISBN 9789137138299
Sidor 339

Om författaren

johanna_mo1
Foto: Sofia Runarsdotter

Johanna Mo är född 1976 och uppvuxen i Kalmar, men bor sedan många år i Stockholm. Innan hon debuterade som deckarförfattare med Döden tänkte jag mig så hade hon gett ut två romaner, Får i mig mer liv än jag är van vid och Precis så illa är det. För novellen ”Allt annat får glömskan ta” nominerades hon 2011 till Sveriges Radios Novellpris.

Sök efter boken

Kriminalkommissarie Helena Morbacke börjar jobba igen efter att ha varit sjukskriven i ett år. Hennes son blev mördad och ännu är ingen gripen för detta fruktansvärda dåd. Nu ska hon bli chef för en nybildad utredningsgrupp och första arbetsdagen blir allt annat än lugn. En tonårspojke blir knuffad framför ett tunnelbanetåg och dör. Strax därefter omkommer ännu en människa på samma vis. Vad är det som händer i Stockholms tunnelbanenät och varför? Helena Morbacke som nätt och jämnt håller ihop sedan sonen Antons död sätts på prov. Hur mycket ska en människa behöva klara av? Och utan att skriva för mycket kan jag avslöja att detta är den springande punkten i Döden tänkte jag mig så. Detta parat med förlust och förbannad saknad. Det här hade kunnat vara en dussindeckare med ännu en
desillusionerad polis i spetsen, men det är det inte.

Johanna Mo har liksom Mons Kallentoft valt att gestalta en trasig kvinna i yngre medelåldern som slåss mot demonerna. Fast där Kallentofts Malin Forss är full av spritsug och bekräftelsehunger så ser Helena Morbackes mörker annorlunda ut. Hela hon håller på att krackelera efter att ha förlorat sitt barn och till följd av detta även sitt äktenskap. Det hela är berättat med en slags varsam sårighet där lager på lager skalas fram för läsaren. Att den nytillsatta utredningsgruppen dessutom består av de i deckare så vanliga klyschkaraktärerna, dvs en karriärkåt ungtupp, en slipad, tuff, intelligent tjej, den gamla, trötta gubben samt hygglosnuten, hade kunnat få historien att sjunka som Titanic. Men inte. Här serveras jag en spännande kriminalroman med karaktärer som har djup och en intrig som är svår att släppa vare sig boken ligger vidöppen inför mina ögon eller vilar på nattygsbordet. Ingenting är svart eller vitt, utan berättelsen bär gråtoner och omsorg. Jag tycker mycket om hur texten snöar in på detaljer såsom porer stora som pepparkorn för att sedan svepa förbi rum på rum i ett hus med ett konstaterande att de var fem stycken på rad. Det är vansinnigt välskrivet, drivet och nervigt. Här drar jag också paralleller till Kallentofts iakttagande, svepande berättarteknik. Lite flugan-på-väggen-berättande.

Längtar nu efter fortsättning för detta är första delen i en ny kriminalserie. Lägger ifrån mig Döden tänkte jag mig så och känner att detta är bara början på något. Jag har fått nosa men inte gräva.

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2013-04-25 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-24 23:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5194

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?