Hur jag lärde mig förstå världen är Hans Roslings biografi som han skrev tillsammans med Fanny Härgestam. De båda visste att det var bråttom om de skulle kunna få den klar innan cancern skulle rycka bort honom alltför tidigt.

Till skillnad från hans andra bok, Factfulness, som utgår från siffror och fakta, fokuserar biografin på händelser och möten människor emellan.

Det börjar egentligen redan innan Rosling själv, för som fond till hans eget liv får vi en hel del om hans föräldrar och deras föräldrar. Han använder den egna släktens liv och erfarenheter för att ge en mänsklig bild av vad utveckling innebär för människor, utöver statistik och siffror.

En sådan bild är farmoderns reaktion när hon första gången ser en tvättmaskin. Hon hade ägnat så många år och så hårt arbete på att ta hand om en familj och hålla den ren. Att slippa släpa tvätt för att kämpa med den vid en kall å och i stället kunna titta på en maskin som i ett slag trollar bort det hårda arbetet, det är något att förundras över.

En annan indikation på utveckling som ges i boken är hur Roslings egen familj gått från en generation av analfabeter, via knappt skriv- och läskunniga till Roslings egen doktorsexamen. Den här bakgrunden är en bra påminnelse om att det Sverige vi lever i idag faktiskt är ganska olikt hur det var för bara två eller tre generationer sedan.

Det är en intressant bakgrund att ha med sig sedan när boken tar oss med på Roslings resor i världen, bland annat som ung tillsammans med blivande hustrun Agneta i Asien och sedan som läkare med familjen till Mocambique.

En annan stor förtjänst med boken är att språket inte är onödigt tillkrånglat. På så sätt är det en tillgänglig bok, möjlig att ta till sig för många läsare. Men tyvärr blir det ofta alltför förenklat. Det hade varit både intressant och relevant att stanna upp mer ibland för fördjupade resonemang och reflektioner. Saker blir ofta uppdelade i ”rätt” och ”fel”, som om utvecklingens väg framåt är enkel och utstakad, bara vi tillsätter tillräckligt mycket resurser.

Eftersom boken är så snabbsmält är den ändå värd att läsas eftersom mycket är intressant. Inte minst hur Gapminder – stiftelsen som Rosling skapade tillsammans med sin son och sonhustru – växte fram. Det skedde stegvis och tack vare idéer från dem alla tre som byggde på varandra. Utan den samverkan som blev mellan dem alla tre hade Gapminder inte funnits idag.

Men jag kan ändå sakna att jag inte fick ut ännu mer. Kanske var det ett medvetet val att hålla det enkelt för att göra det tillgängligt. Eller kanske var det helt enkelt vad som hanns med på den knappa tid som Rosling hade kvar. Bra mycket bättre än inget är det i alla fall och trots sina brister är det en bok som lyfter viktiga frågor och behåller en viktig person i vårt minne.