Journalisten och utrikeskorren Johan Ripås och hans familj hade precis bestämt sig för att kapa banden till Sverige för att leva permanent i Sydafrika. De hade hittat sitt drömboende i Kapstaden. Johan var på väg att säga upp sin fasta tjänst på SVT och barnen hade fått plats på en fantastisk skola. Då blir hans yngsta barn oförklarligt blek, gnällig och långsam i sina rörelser. En sen kväll rinner en liten bloddroppe ur sonens ena näsborre. Det blir ett förebud. Innerst inne vet Johan om att något är fel. Han tar sin treåriga son till det mest kompetenta sjukhuset i Johannesburg.

Han vill kliva ur bilen själv. Små ben i röda shorts. Jag står en bit bort och når inte fram när han snubblar och skrapar sina knän. Han gråter inte utan borstar av knäna, trots att det kommer några droppar blod.
Hand i hand går vi genom genom dörrarna till akuten. Vi kommer inte att gå ut sida vid sida igen.
Allt ska falla samman i ett enda ord.

När himlen faller ner är en historia som behandlar det svåraste, att ett älskat barn blir allvarligt sjukt. Det blir aldrig sentimentalt eller snorsnyftigt. Kanske på grund av att tonen bär reportagets form. Även om det handlar om förtvivlade föräldrar och ett väldigt sjukt barn är tonen iakttagande och reflekterande. Det är intressant att få ta del av de kulturella skillnaderna mellan Sydafrika och Skandinavien. Det märks att den här boken har plitats ner under några få veckor. Den stannar sällan upp utan allting forsar ut till läsaren. Mitt i sorgen av ett mycket sjukt barn blir jag utbildad och får vidga mina vyer. I Sydafrika gråter folk och berättar att de ber för lilla J. Kontakterna i Sverige är lika dedikerade men de hänvisar istället till alternativ forskning. Ät mer broccoli und so weiter. Det ligger en osentimental ton över hela boken och det är befriande. Jag fattar ändå att alla inblandade kämpar för att barnet ska få bli friskt och återvända till Sydafrika. Hoppet är starkt under hela berättelsen.

När himlen faller ner är en osentimental bok om när det värsta inträffar. Jag drabbas samtidigt som jag lär mig en massa om hur vården fungerar både i Johannesburg och i Stockholm. Det är fint att påminnas om hur fantastisk vården är här i Sverige. Men att den inte är dålig annorstädes. Hela boken är ett reportage om när det värsta händer. Jag kan önska mig mera djup och närvaro. Berättelsen är som sagt mer av det rapporterande slaget och det är emellanåt skönt. Men jag hade ändå velat att historien stannat till och reflekterat mer. Fast det kanske inte är så att det här är en bok om bara cancer. Det här kan vara en berättelse om att bryta upp och komma tillbaka också.