Recension

: Som skrubbsåret om vintern
Som skrubbsåret om vintern Karl Eklund
2018
Styx
4/10

Fina men riktningslösa observationer

Utgiven 2018
ISBN 9789185747481
Sidor 96

Om författaren

Karl Eklund, född 1979, bor i Stockholm. Han debuterade 2009 med den surrealistiska diktsamlingen Spindelkransen växer. 2018 kom hans andra diktsamling, Som skrubbsåret om vintern.

Sök efter boken

Kommunalarbetaren berättar Karl Eklund att hans dikter ofta börjar med ett intryck från naturen. När han sedan blandar intrycken med den egna fantasin och sig själv blir det till surrealistiska dikter. För honom gör det här angreppssättet skrivandet till något lustfyllt, något han vill göra hela tiden.

Karl Eklunds andra diktsamling, Som skrubbsåret om vintern, är ett urval av hans dikter som gallrats ut i samarbete med omslagsbildens illustratör, Niklas Nenzén. ”Vi satt ner tillsammans och gjorde ett urval av de dikter vi tyckte var bäst.”

Diktsamlingen består av ett 80-tal dikter som var och en är relativt kort. Ofta täcker de bara en liten del av sidan, ingen av dem fyller en hel. Dikterna präglas främst av observationer, ungefär som stilleben.

Även om observationerna är fina så stretar dikterna åt olika håll för mig. Det stretas både inom dikterna och mellan dem. Jag hittar ingen riktning, utan det som sammanlänkar dikterna blir främst att de alla är stillsamma observationer. Det gör att intrycket blir något stillastående och repetitivt efter ett tag.

Vad menar jag med att det stretas inom dikterna? Jo, till exempel vill vissa rader falla in i en rytm. Som här, i den allra första diktens inledande rader:

i ett tidningsurklipp fann jag dig

tidningen var gammal och sliten

Jag kan omöjligen läsa den välbekanta frasen ”gammal och sliten” utan att göra det med en viss rytm. Därför känns det abrupt när den melodin aldrig följs upp i diktens följande rader.

De flesta dikterna är luftiga med ganska mycket vit yta, men radbrytningar och blankrader ger mig ingen vägledning i hur jag ska läsa, hur jag ska höra orden. Därför känns det ryckigt, eller stretigt, utan att den här ryckigheten verkar ha ett syfte. Istället känns det slumpartat, som att radbrytningar och blankrader har strösslats över dikterna på måfå.

Likväl är de bilder och stämningar som tar form ur dikterna fina, observationerna är ofta väl valda. Som till exempel i diktsamlingens inledning ovan, som utgår från ett tidningsurklipp som upptäcks. Ur den bilden och situationen med tidningsurklippet växer både ett jag och ett du fram, ett jag och ett du som följer med genom större delen av diktsamlingen.

Särskilt jaget finns nästan alltid med. Det är jaget som ser, som finner, som känner – jaget drömmer och jaget glöder. Även om dikternas utgångspunkter är observationer i omvärlden (naturen) så är det utifrån ett utskrivet diktjags perspektiv. Det är jagets blick som skapar de olika punkterna i omvärlden som beskrivs.

För mig känns det här som en samling dikter som skrivits var och en för sig, som en slags dagboksanteckningar och utan något syfte att tillsammans bygga upp något mer komplext eller som för läsaren framåt till en ny position. När jag kommer till bokens sista sida är intrycket ungefär detsamma som när jag klev in i bokens första dikt.

Eva Wissting

Publicerad: 2019-05-16 00:00 / Uppdaterad: 2019-05-15 15:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7732

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?