Nanna Johansson har de senaste åren etablerat sig i seriesverige med serierböcker som Fulheten och Hur man botar en feminist. Hennes drastiska teckningsstil och sätt att kombinera det fula och absurda med just lagom mycket samhällskritik gör att hennes serier sticker ut. På hemförlaget Galago finns flera andra serier som verkar vilja försöka slå mynt av samma koncept, men de tycks alltid falla för långt åt ena eller andra hållet – antingen blir det bara nonsens, eller tecknad diskbänksrealism. Så är inte fallet med Nanna Johansson eller Jag kommer med stryk.

Seriealbumet består huvudsakligen av enrutingar, utan inbördes sammanhang. En kvinna som håller fram ett överdimensionerat, grått, sladdrigt spädbarn som sprutar av alla tänkbara kroppvätskor frågor oss: ”Får inte detta din biologiska klocka att börja ticka?” En man frågar sin partner: ”Hej älskling, hur har din dag varit?” och får det upprörda svaret: ”Vad fan är det du insinuerar egentligen? Att jag varit otrogen med din bror och tömt ditt bankkonto? Tror du det om mig, va? Tror du det?” Det är dumt och kanske lite övertydligt, men jag gillar det skarpt ändå.

Bitvis drar Johansson sig stilmässigt nästan mot kollegan Nina Hemmingson, som när en sida fylls av ett svart moln, målat med tunna svarta tushstreck, och texten ”ett vänligt mörker som trycker över tinningarna, och täpper till näsborrar och hals.” Och bilder som rör ångest och depression är kanske lite mer närvarande i det här albumet än i tidigare, som när hon i bästa fantasystil målar upp en karta över Landet Depression, komplett med inre monster, vägar som bara leder i cirklar, och landmärken som ”Tomhetens öken”, ”Diskbergen” och ”Självhatets sjö”.

Men kanske tycker jag att Johansson är som allra bäst när hon går ifrån enrutingarna och ger sig själv lite mer plats. Som avsnittet som avhandlar bristen på demokrati i Lejonkungen, med lågmält geniala: ”Men är Simba ens redo att en dag härska över riket? Nej, enligt en vän till hovet är han, citat: [bild på Zazu] ’vild och galen och för ung’”. Ännu bättre tycker jag om när Johansson spånar fram alternativa sätt att kommersialisera begravningar, med parfymer som luktar som den döda, eller självkörande racerkistor. Där uppstår den där perfekta balansen mellan relevant satir och charmig tramsighet.

Delar av boken känns dock mer som utfyllnad. En bild på ett grålila djur (pudel? koala?) utan närmare kommentar lämnar mig tämligen oberörd, och de återkommande inne- och utelistorna där t.ex. ”skratta på sniskan-emojin” är inne, och ”näbbar” är ute, blir samma typ av absurda humor utan verkligt innehåll som gör att jag har svårt för Monte Python.

Trots det försvarar Nanna Johansson med Jag kommer med stryk sin titel som en av de roligaste serietecknarna jag vet. Jag ser redan fram emot nästa album.