Att Nanna Johansson är ett komiskt geni råder det inga tvivel om. Hennes seriealbum Mig blir du snart kär i (2010) gjorde mig onekligen förälskad, och både Välkommen till din psykos (2012) och Hur man botar en feminist (2013) fick mig att skratta högt och upprepade gånger utbrista ”Nanna Johansson är verkligen bäst” till alla som ville (eller inte ville) lyssna.

De tio novellerna i Paradise handlar alla om mer eller mindre obehagliga kvinnor i situationer som belyser hur kusliga ”vanliga” människor faktiskt kan vara. I ”Det är nog dags nu” handlar det om en känslomässigt manipulativ kvinna som inte förstår när det är dags att släppa taget om någon, och även fast hon inte gör något vansinnigt obehagligt (till skillnad från huvudpersonen i t.ex. novellen ”Körsbärsflickan”), så får hennes sidor i boken det att krypa av obehag under huden på mig. I början av novellen kan jag identifiera mig lite med henne (jag tycker också att spädbarn ofta känns lite … meningslösa), och beskrivningarna av värdinnans koketterande med rättvisemärkta kakor får mig att fnittra till igenkännande. Snart övergår dock min sympati för huvudpersonen till en obehaglig insikt i hur jäkla manipulativ hon är, och hur hon njuter av att sprida sin misär till andra. Hon börjar likna personer jag (och förmodligen många andra) en gång hade i mitt liv – och var tvungen att frigöra mig från – lite väl mycket. Det är väldigt snyggt skrivet och ett skickligt porträtt av vardagsobehagliga människor som håller fast i en som skadeglada fästingar.

Titelnovellen ”Paradise” hör till de sorgligare i samlingen: det är berättelsen om en gravt alkoholiserad bibliotekarie som ovetande bidrar till mobbingen av sin dotter. Den är tragisk, obehaglig och får fortfarande (flera dagar efter att jag läst ut den) mitt hjärta att ömma för den stackars dottern, men stundtals brer Nanna Johansson på ett lite väl tjockt lager av misär. Visst är den välskriven, det är alla novellerna i boken, men Nanna Johansson briljerar när hon skapar obehag (eller humor) med mindre medel, när det är detaljerna som skapar den bisarra helheten, inte när hon lägger lager efter lager av ångest och äckel i Pojken som kallades Det-anda.

Däremot imponerade ”Vargar” stort: den handlar om en politiker som gör bort sig i en radiodebatt, och skildringarna av de olika karaktärerna i det politiska partiet fördjupade min övertygelse om att Nanna Johansson är Sveriges skickligaste satiriker.

Även ”Underbara monster”, om två systrar som bedriver utpressning tillsammans, är värd att nämnas som en av favoriterna. Den är ruskigt bra, och påminner stilmässigt om de bättre novellerna i Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans (2003).

Jag gillar att Nanna Johansson inte är en entricksponny. Jag tycker visserligen bäst om de novellerna som har lite komiska partier, men ingen av dem skulle egentligen kunna beskrivas som en ”humoristisk” berättelse. Paradise är inte Nanna Johanssons serierutor i novellform. Berättelserna är mörkare än något hon skrivit förut, och även om de flesta av dem är riktigt obehagliga, så njuter jag av att läsa dem, eftersom Nanna Johansson är en så skicklig författare. Med Paradise visar Nanna Johansson att hon inte behöver vara rolig för att vara lysande, och jag ser fram emot hennes nästa projekt, oavsett vilken genre hon väljer att göra det i.