Recension

: Swede Hollow
Swede Hollow Ola Larsmo
2016
Albert Bonniers förlag
8/10

När vi var Dom

Utgiven 2016
ISBN 9789100139681
Sidor 300

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Ola Larsmo är född 1957 och har tidigare givit ut ett tiotal romaner, en essäsamling och en novelldito. Han är även kulturjournalist på DN och ordförande för svenska PEN.

Larsmos hemsida – Ola Larsmo har ett eget hem på nätet. Kolla in det.

Sök efter boken

Mellan ca 1850 och 1920 utvandrade mer än en miljon svenskar till USA. Från svält och fattigdom, eller till ett bättre liv, eller bara för att följa efter familjen. Vi har ju vår bild klar av hur det gick till, vi har läst eller sett Mobergs eller Troells eller Björnåbennys version av Utvandrarna, den starke nybyggaren som tar sig uppåt för egen maskin.

Men Moberg skrev ju om 1840-talet, innan den stora vågen kom. 1896, när familjen Klar – Gustaf, Anna och tre barn – tillsammans med tusen andra utvandrar på ett gigantiskt ångfartyg är det en annan värld de kommer både från och till. På de 50 år som gått sedan Karl-Oskar och Kristina har svensken urbaniserats, självhushållet har ersatts av lönearbete, enstaka år av missväxt och nöd med en konstant halvsvulten kamp på existensminimum. Stadsbor var de i Örebro, stadsbor förblir de i Newyork och Sankt Paul Minnesåta, och då hamnar de där: Längst ner i skiten, i värsta slummen under järnvägsbron, i Swede Hollow. Där är inte tal om att integreras med de redan etablerade amerikaner som (bokstavligen) ser ner på de där konstiga sillstinkande lintottarna som självmant väljer att leva på stans soptipp bland koleraepidemier och fylleslagsmål, tillsammans med irländare, italienare och annat patrask som visserligen inte är svarta men ändå inte riktigt är vita, va. Hur kommer man därifrån? Arbetet är tungt och farligt och betalar en dollar om dan. Engelskan förblir det sisådär med. Att ta sig upp och bli accepterad tar generationer. Så där är de fast, i permanent uppehållstillstånd.

Larsmo har länge ägnat sig åt svenskslummen i St Paul; han har skrivit artiklar och hållit podcasts om det, och att han nu väljer att skriva just en roman snarare än en historik gör mig först lite besviken; det här är en del av svensk historia som är tragiskt underrapporterad i populärhistorien, och som inte direkt är mindre aktuell som världen ser ut just nu. Problemet med att göra det till en roman i stället är inte det att Larsmo inte är en god författare, för det är han, utan just det att när historien känns så aktuell kan en roman ibland framstå som onödigt pekpinneaktig – metaforen tar över historien.

Men Larsmo har kontroll över detta. Han låter parallellerna stå mellan raderna, och följer i stället släkten Klar i allt längre skutt ända fram till 2000-talet på deras egna villkor, när de genom slit och släp och tragedi försöker hitta en egen plats i en främmande värld. Naturligtvis väver han in gott om historia i fiktionen; förutom hundratals små detaljer om hur livet var och urklipp ur samtida tidningar fångar han händelser som branden på Ellis Island, järnvägsstrejker, Joe Hill, lynchningen i Duluth som den amerikafödda generationen får betala sin integration med att delta i, och som det fortfarande såldes vykort av när en ung Robert Zimmerman växte upp där en generation senare… Det är stora omvälvningar i världen som sker där ovanför kanten på svenskdalen, men Larsmo håller hela tiden fokus på det nära och personliga, på vardagen där Gustaf, Anna, Ellen, Elisabet och lille Carl måste välja att tya eller tyna bort. Det är en stark berättelse, och om den någon gång trampar i fotspår som vi känner igen från andra emigrantsagor är det ju bara poängen: Du fick ingen gratisskjuts av att heta Johansson. Det är inte nog med att gatorna aldrig är asfalterade med guld, de är ishala och har mötande trafik som krossar den som har otur (eller bara inte förstår gatuskyltarna) också. Och ändå, står det överallt utan att skrivas ut, var det till detta våra förfäders syskon gav sig av, och det var där de flesta av dem blev kvar, inte som stolta hemmansägare utan som pigor, som grovarbetare, som omärkta barngravar, som smörjmedel åt en gigantisk maskin.

120 år senare tittar vi med stjärnor i ögonen på framgångsrika svenskamerikaner som tävlar i TV och är så stolta över att de fortfarande kallar sina morföräldrar för mawrfahr, medan vi sneglar snett på förortsborna som vägrar bli blonda och äta lingonsylt så fort de får TUT. Swede Hollow självt är nedbränt av myndigheterna, övervuxet och tyst. Utom i bokform, då. Inget ont om Moberg; men det behövs fler än en historia.

Björn Waller

Publicerad: 2016-09-14 00:00 / Uppdaterad: 2016-09-12 09:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6684

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?