Ola Larsmo har länge fascinerat mig. Kanske beror det på att vi båda har ett förflutet som uppsalastudenter, har läst litteraturvetenskap, varit medlemmar av Kalmar nation under vår studenttid samt att han en gång satt i en panel tillsammans med författarna Johanna Nilsson och PC Jersild och gav konstruktiv kritik på en novell jag skrivit, i ett arrangemang av språkvetenskapliga institutionen på universitetet. Eller så kanske det beror på att jag alltid har gillat det han skrivit i DN:s kulturdel; vi verkar hysa samma sorts intresse för populärkultur, it-världen, Star Trek och Stephen King. Och om nån nu skulle få sig att fnysa – it’s your loss.

Poängen med den här något personliga inledningen är att jag vill slå fast att jag av någon anledning gillar Ola Larsmo – men att den anledningen egentligen inte är hans romaner.

En glänta i skogen handlar om ett oerhört intressant och i dag sällan diskuterat ämne – Sverige och svenskarnas agerande gentemot det ockuperade Norge och norrmännen under krigsåren 1939-1945. Uppsalaforskaren Johan reser till de norska gränstrakterna i västra Värmland för att söka både svenskarnas och sitt eget förflutna, som han ska skriva om i sin magisteruppsats. Han letar upp en barndomskamrat som blivit kvar, vars farfar på något sätt deltagit i det man fortfarandeinte pratar om i bygden – det nazistiska medlöperiet å ena sidan och den lösa rörelse som gjorde sitt bästa för att hjälpa norska judar på flykt undan döden å den andra. Snart inser han att spänningarna fortfarande finns kvar trots att 60 år passerat, och att hans sökande inte uppskattas av många. Samtidigt är det uppenbart att de nynazistiska strömningarna växer sig starkare, och konflikten blottas till sist i öppen dager iÂ…… ja, en glänta i skogen.

Larsmos roman berättar som sagt en viktig historia, den säger en hel del om oss själva och den blottlägger sår som inte läkt i svensk historia. Men ändå kan jag inte förlika mig fullt ut med historien han berättar. Jag har funderat på orsaken till att den här känslan infinner sig när jag läser hans romaner, utan att riktigt kunna sätta fingret på den. Men kanske är den bästa förklaring jag kan finna den här, och även den är en smula personlig:

Jag kom i kontakt med Ola Larsmos skönlitterära författarskap genom att jag fick veta att hans roman Engelska parken från 1988 utspelade sig i studentmiljö i Uppsala. Jag hade letat med ljus och lykta efter en sådan roman, jag har aldrig förstått varför studentliv är ett sådant tabu i samtida svensk litteratur. Nåväl, jag kastade mig över boken, mer eller mindre sträckläste den, och blev grymt besviken. Inte för att boken på något sätt var dålig, men för att igenkänningsfaktorn var nära nog noll. Trots att handlingen till stora delar utspelade sig i en studentkorridor var hans stil så undflyende och oprecis i sina miljöbeskrivningar att den lika gärna kunde utspela sig i … ja, i Falun eller på någon annat gudsförgäten studieort i Sverige. Jag hade hoppats få en skymt av min egen verklighet, men den doldes av ett luddighetsfilter som gjorde att jag tyckte det hela blev ointressant.

En glänta i skogen lider lite av samma sjuka. Visserligen skriver Larsmo i ett efterord att platsen i romanen är uppdiktad och det är väl inget fel i det, men om nu orten är påhittad, kan man inte åtminstone göra fiktionen konkret? Varför inte göra platsen lite mindre diffus, människorna lite mindre undflyende och handlingen något mer klar? Varför måste allt gömmas så djupt ner i mossan att man knappt fattar hur det hela hänger ihop utan att vara helskärpt läsningen igenom? Jag kanske är fånig och korkad, men jag förstår inte varför det anses vara ett kvalitativt litteraturgrepp när man medvetet gör läsningen svårare för läsaren genom att utelämna väsentlig information.

Men som sagt, det är bara min personliga inställning. Jag gillar som sagt Ola Larsmo. Och eftersom jag verkar vara rätt ensam om min syn på En glänta i skogen vid en snabb sökning bland andra recensioner på nätet, blir betyget rätt okej ändå.