Jennette McCurdys bok Jag är glad att mamma dog, med sina klara färger och en bild av Jenette som håller i en rosa urna är en bok man lägger märke till. Ännu mer uppseendeväckande blir nog skildringen för den som vuxit upp med Nickelodeons iCarly, eller barnskådespelare generellt.

McCurdys bok är ett viktigt vittnesmål av hur livsvillkoren för barnskådespelare kan te sig. I en värld där vuxnas drömmar och ekonomiska intressen får gå först är det lätt att barnen får sätta sitt liv på paus, eller helt enkelt sluta vara barn. Samtidigt som de helst ska vara barn så länge som möjligt för att kunna fortsätta spela barn på vita duken.

Boken är kvick och underhållande, det märks att McCurdy uppskattar att vara den som håller i pennan i stället för att bli regisserad. Läsaren får följa med genom hennes uppväxt genom väl utvalda anekdoter och nedslag i vardagen hos familjen McCurdy. Jenette bor tillsammans med sina tre bröder, sina föräldrar och morföräldrar. Deras hem är så belamrat med saker att barnen inte får plats i sina sängar längre, istället sover de på gymnastikmadrasser i vardagsrummet.

En central del i berättelsen är moderns cancer, genom den styr hon hela familjen. Med raseriutbrott, ilska och dåligt samvete. För inte kan man bli arg på någon som är canceröverlevare.

Mamma minns cancern på samma sätt som andra minns semestrar. Hon går till och med så långt att en gång i veckan samla oss framför tv:n och spela upp en video som hon filmade precis efter att hon fått diagnosen.

Det är alltid en balansgång att skriva (och läsa) en biografi om en traumatisk uppväxt, det blir lätt en sensationslysten misärskildring där förövaren förvandlas till ett omänskligt monster, men jag tycker att McCurdy balanserar upp historien ovanligt väl. Hon fördjupar sig inte i alla delar av traumat utan lämnar vissa delar åt läsaren att förstå mellan raderna, och vissa delar till sist. Det visar på en väg där författaren själv får välja vilka delar som ska skildras, och vad som faktiskt är för privat eller traumatiskt att beskriva mer ingående.

Berättelsen visar också på ett tydligt sätt på den komplexa relationen barn (och andra) har till sina förövare, och visar hur viktigt det är för barn att ha tillgång till många vuxna under sin uppväxt. Vuxna som vågar och kan säga stopp och belägg, även till någon som haft cancer. Trots sin titel är det inte en helt lätt sak att bli fri från den livsbana som modern stakat ut åt sin dotter, eller från den skeva världsbild som planterats in från start.