Det börjar med ett minne, med något som inträffade för nästan trettio år sedan men som etsat sig fast. En ung kvinna som arbetar på en cigarettfabrik, ett möte, en möjlighet, något bortom det vanliga, ett tydligt vägskäl i livet. Den sakliga skildringen av något närmast surrealistiskt lovar gott.

Tillvaron för den numera medelålders kvinnan är något mer prosaisk. Hon har separerat från sin man och flyttat till ett eget hus vid havet; hon arbetar på sin brors krog och hon bygger långsamt upp ett nytt liv.

Det är som om hon vill vara ifred men en efter en nästlar sig människor in i hennes liv. Hon är inte direkt avvisande men måttligt engagerad; hon har egentligen nog av sig själv, av sina minnen och av att skriva till sin före detta man och till sin vuxna dotter men ändå finns de där: brodern och hans flickvän, kroggästerna, grannen som är konstnär, grannens bror som är grisbonde och därtill deras föräldrar.

Det är sparsmakat och precist men hela tiden dyker de upp, de där små detaljerna som får det vardagliga att bli något annat, att närma sig gränsen till det overkliga. En mård som tycks bo på vinden och som måste fångas i en fälla börjar anta mytiska proportioner. Broderns alltför unga och sköra flickväns förflutna låter som en förfärande TV-serie. Dottern som lämnar efter sig ett spår av koordinater.

Och hela tiden finns minnena där, de egna och de andras, de bedrägliga och undflyende. Som koncentrat av liv, levda och möjliga. Och ändå blir jag inte särskilt engagerad eller berörd, mer än korta stunder. Det är för distanserat för mig.