Recension

: Alice
Alice Judith Hermann
2016
Lindelöws Bokförlag
3/10

Att leva med döden

Utgiven 2016
ISBN 9789185379873
Sidor 146
Översättare Karin Löfdahl

Om författaren

Fotograf: Jürgen Bauer

Judith Hermann föddes 1970 i Berlin. 1998 debuterade hon med den uppmärksammade Sommarhus, senare. Hon har även varit kulturjournalist, och studerat en del musik och journalistik.

Sök efter boken

Fem noveller, fem varianter av döden och det är Alice som tilldelats den olyckliga rollen som närstående i dem alla.

I en är det föremålet för en gammal kärlek som fått cancer. Sen de sågs sist har han blivit pappa och är tillsammans med en ny kvinna och när hon oväntat ber Alice om hjälp vill hon inte säga nej. I en annan besöker Alice med vänner en gammal man vars relation till Alice är svårdefinierad men hjärtlig. Vid ankomsten till villan i Italien möts hon av mannens hustru som hälsar att han blivit sjuk och besöket förvandlas till ännu en väntan på döden. I en tredje rycks pojkvännen ifrån henne och döden kommer väldigt nära.

Berättelserna utspelas i författarens hemland Tyskland samt i Italien. Kronologin är diffus men i sammanhanget irrelevant. I dödens närvaro är tid och rum ofta underordnade de trevande insikterna om livet, vikten av relationer, funderingar på vad som är viktigt. Eller så tänker man inte alls. Vardagen och rutinerna löses upp och tillvaron blir ett vakuum i vilket en tom väntan på det oundvikliga är allomfattande.

Det är den känslan jag, på gott och ont, sugs in i när jag läser Alice. Genom att skildra tillsynes obetydliga detaljer i omgivningen och fokusera på allt som en utomstående nog inte skulle lägga märke till, skapas nästan en känsla av att själv befinna sig i berättelsen, i det där vakuumet.

De skiftande graderna av närhet mellan Alice och de döende styr hennes känslor och handlingar på ett väldigt realistiskt sätt och den läsare som förlorat någon kommer att känna igen sig i åtminstone en av novellerna.

Men sanningen att säga har jag väldigt svårt att uppskatta den här typen av litteratur. Irritationen som kommer av att läsa något som i stora stycken påminner om en torr nyhetssammanfattning släpper aldrig riktigt taget och jag får svårt att uppskatta de få glimtar av bra berättande som faktiskt finns.

Med det sagt bör den här samlingen ändå inte förbises. Om inte för annat än att den i såväl stil som innehåll, skildrar den sorts död som så sällan ges utrymme. Döden som verklighet, stillhet, obegriplighet och den totala avsaknaden av underhållningsvärde.

David Hofman

Publicerad: 2016-08-19 00:00 / Uppdaterad: 2016-08-19 06:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6657

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?