Det finns något återhållet över urvalet i den här boken. Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776-1822) är en av de största fantasterna i världslitteraturen, men att hans författarskap ändå innehåller starka inslag av realism påpekas tydligt här. Baksidestexten berättar att "den vilda ingivelsen och den nyktra iakttagelsen … bildar en oupplöslig förening" i hans berättelser. De två första novellerna är också ganska fantasifattiga historier: "Riddar Gluck" berättar om en man som beundrar kompositören Gluck till den grad att han tror sig vara honom, "Don Juan" är en konventionell spökhistoria och egentligen främst en betraktelse över Mozarts opera Don Giovanni. Boken fortsätter betydligt mer vildvuxet med "Nötknäpparen" och "Sandmannen", men fortsätter närmare jorden med bl.a. brottmålshistorien "Fröken von Scuderi". I den avslutande novellen "Tillfrisknandet" blir en man botad från sin sinnesförvirring och kommer till insikt om att det fantastiska han upplevt bara varit fantasier — realismen segrar. Man får en känsla av att en drömmare som Hoffmann blir godtagbar av moderna läsare först om man betonar att han verkligen var realist "också". För min del skulle man gärna kunnat byta ut två eller tre noveller mot de halsbrytande fantasier som verkligen visar författarens särart.

E T A Hoffmann var en framstående tysk musiker och begåvad tecknare, som blev författare först mot slutet av sitt liv. Dagarna tillbringade han i hårt arbete för att festa loss om kvällarna och supa sina vänner och inte minst sig själv under bordet. Under ett dussintal år fram till sin död i syfilis författade han i snabb takt sina noveller och romaner.

Variationen bland dem är stor. Den ena berättelsen är sällan den andra lik, men några gemensamma teman löper genom de flesta: kärleken till musik och konst. Ständigt närvarande i berättelserna är inte bara en småborgerligt dammig vardag, utan som kontrast också det fantastiska, övernaturliga och skräckinjagande. Bland hans mest kända verk finns den nästan surrealistiska skräckromanen Djävulselixiret.

Hoffmann var i själva verket den mest högromantiska av alla romantiker. Dessa präglade starkt sin tid och revolterade mot tidsandan från 1700-talet, som uppfattades som alltför vetenskaplig och förnuftsinriktad. Istället intresserade man sig för fantasin, det exotiska, drömmarnas värld och det okända såväl inom människan som utanför vår verklighet. Man skrev lika gärna om medvetandets nattsida och hemska dubbelgångare som om magi, män som förlorar sin skugga och underjordens drottning i Falu koppargruva.

Eftersom romantikerna också ogillade regler av alla slag var man snara med rena formexperiment, som kan kännas häpnadsväckande moderna för oss. T.ex. skrev Hoffmann en roman, Lebens-Ansichten Des Katers Murr (ej översatt), där en katt skriver ner sina reflektioner på de tomma sidorna i en anteckningsbok som tillhört hans husbonde, musikern Kreisler och tillika Hoffmanns alter ego. I romanen löper kattens text på varannan boksida och kommenterar de motstående sidorna, där Kreisler berättar om sitt eget stormiga liv. En poäng med upplägget är att den korrekta, ämbetsmannaaktiga katten och den liderlige konstnären Kreisler representerar två sidor hos Hoffmann själv — han var inte bara en hämningslös konstnär utan också jurist.

Hoffmanns klassikerstatus är fast förankrad i litteraturhistorien, men som med så många andra klassiker för han en ganska undanskymd tillvaro bland den stora läsande allmänheten. Det är ju tyvärr en vanlig missuppfattning att det som är gammalt också måste vara dammigt och tråkigt. Hans berättelser har blivit mest kända genom scenuppsättningar och filmer, t.ex. Offenbachs opera Hoffmanns äventyr och Tjajkovskijs balett Nötknäpparen.

Det är lätt att förstå varför originalversionen av Nötknäpparen inte brukar hittas på bibliotekshyllan bredvid andra barnboksklassiker som Alice i Underlandet eller Trollkarlen från Oz. Den är lite för mörk och skrämmande, och det ålderdomliga språket är nog inte helt lätt för ett barn att ta till sig. Men berättelsen är så fascinerande, dubbelbottnad och mästerligt skriven att den ändå fungerar utmärkt för vuxna läsare.

Historien utspelar sig vid juletid och huvudperson är lilla Maria. Nötknäpparen i titeln skänks som julklapp till familjen och är formad i trä som en liten pojke. Den och leksakerna i barnkammaren kommer förstås till liv om kvällarna när alla utom Maria sover. Hon hjälper Nötknäpparen att bekämpa den fasansfulla Råttkungen som lever i huset. Som tack tar Nötknäpparen med Maria på en vandring i den fantasivärld han egentligen tillhör, till vilken de kommer genom att krypa igenom ärmen på en gammal pälsrock. Detta är berättelsen i mycket grova drag och antyder knappast hur dovt hotfull och febrig stämningen verkligen är under den glättiga ytan.

Med "Nötknäpparen" och den mer okända novellen "Det främmande barnet" skapade Hoffmann den sortens barnfantasy som t.ex. Astrid Lindgren gärna skrev. Det går en tydlig linje från "Nötknäpparen" över Lewis Carrolls Alice-böcker och L Frank Baums Oz-serie till Nils Karlsson Pyssling och Allrakäraste syster. En modig liten flicka som hjälte har också blivit något av en fantasykonvention som man hittar inte minst i Alice i Underlandet och Trollkarlen från Oz.

"Sandmannen" är nog Hoffmanns mest lästa och publicerade berättelse. Den är ofta obligatorisk läsning i litteraturstudier som exempel på romantisk prosa. Humorn är cynisk och satirisk, men novellen innehåller också scener med djup skräck.

Huvudpersonen Nathanael genomlever ett trauma som barn. Dels berättar en barnjungfru om den hemska gubben Sandmannen, som stjäl barnens ögon ifall de inte sover om nätterna. Dels får familjen om kvällarna besök av en mystisk och skräckinjagande man vid namn Coppelius. Pojken börjar tro att denne är just Sandmannen. Istället för att gå till sängs nästa gång mannen kommer, gömmer han sig för att spionera. Och finner att mannen och hans fader utför alkemiska experiment om nätterna. När den skräckslagne pojken blir upptäckt gör Coppelius en ansats att plocka ut hans ögon, men hindras av fadern. Istället bryter Coppelius sönder pojkens kropp i smådelar som om han vore en mekanisk docka, undersöker dem likt en vetenskapsman och sätter ihop honom igen. Pojken vaknar inte upp ur sin hysteriska medvetslöshet förrän efter många dagar.

Som vuxen, när han tror sig ha kommit över denna "inbillning", möter han en motbjudande italiensk mekaniker och uppfinnare vid namn Coppola. Denne säljer "sköna ögon" (glasögon). Nathanael blir övertygad om att Coppola är identisk med barndomens skräckfigur, vilket också verkar stämma när han dras in i en grotesk historia som överskuggas av Coppolas närvaro. Och det är inte gott för förståndet att bli förälskad i en perfekt kvinna, som visar sig vara en mekanisk docka…

Ytligt sett saknar novellen helt rim och reson: intrigen bygger knappast på någon logik och är en kompott av infall och spretiga idéer. Däremot saknas inte följdriktighet, för liksom i en dröm eller mardröm förs handlingen fram genom fria associationer och förmodade samband. Det är för övrigt en berättarteknik som också finns i "Nötknäpparen".

Det finns en tredje novell i Don Juan som är värd att titta närmare på. Frank Heller gör i antologin All världens detektivhistorier visst nummer av att Hoffmanns novell "Datura fastuosa" skulle kunna vara en föregångare till Edgar Allan Poes deckare. Den är kanske intressant som tidig kriminalhistoria, men det är märkligt att Heller inte fastnade för "Fröken von Scuderi" istället. Titelns fröken är en äldre och mycket klok dam, som beslutar sig för att ta reda på sanningen bakom en rad mord i Paris. Det är också hennes "utredning" som till slut avslöjar mördaren.

I deckarsammanhang blir novellen ofta förbisedd, kanske för att urdetektiven i fråga råkar vara en kvinna. Av tradition brukar ju detektiver vara män. Men det hör till saken att just kvinnor ofta får axla rollen av Förnuftet hos Hoffmann. T.ex. är det en viss Klara i "Sandmannen" som försöker ge naturliga förklaringar till allt Nathanael upplever.

Hoffmanns kvinnor kan egentligen kategoriseras i två grupper: dels de översinnliga och mer eller mindre ouppnåelig, alltifrån en förtrollande ormkvinna till överjordiskt vackra och nästan gudalika kvinnor. Dels jordnära vardagskvinnor som von Scuderi och Klara.

Det är förstås de översinnliga och gränsöverskridande kvinnorna som främst intresserar en romantiker som Hoffmann. De andra är i bästa fall en tidig miss Marple eller goda hemmafruar. Men om de unga kvinnorna uppför sig alltför korrekt och väluppfostrat i de borgerliga salongerna får man se upp — då kan de visa sig vara mekaniska dockor.