En livsberättelse har tillkommit, men har av misstag vid utgivning blivit två. Fallet är ytterst beklagligt. Men ingen annan än författaren, katten Murr, kan beskyllas för detta. För när han skrev rev han utan vidare betänkligheter sönder en tryckt bok som han hittade hos sin herre, Mäster Abraham, och använde dels som skrivunderlag, dels som läskpapper. Dessa utrivna blad blev sedan liggande kvar i manuskriptet och – kom vid tryckningen, av misstag, att behandlas som en del av detta.

Så börjar E. T. A. Hoffmanns sista roman med en ursäkt och en förklaring till dess fragmentariska form. Därmed understryker han också sin roll som fiktiv utgivare av boken vilket föregriper ett viktigt tema: vad är fantasi och vad är verklighet? Var går den egentliga skiljelinjen? Jag vänder blad efter blad och blir alltmer oviss. Berättelserna vecklar ut sig, fördjupas och tangerar varandra och tillslut sitter man där och undrar vad sjutton det är man har läst.

Jag ska göra ett försök att reda ut det men först några ord om Murr. Hankatten som betraktar sig själv som ett poetiskt geni. Det är en hänsynslös drift med bildningsromanen som var populär under denna tid. Häri består ett av Hoffmanns paradnummer. Att förlägga de aristokratiska bildningsidéerna till en katts gestalt. Eller som Horace Engdahl skriver i förordet:

Hela den dåtida filosofin och vetenskapen paraderar i en buktande narrspegel.

Parallellt med denna berättelse löper historien om Johannes Kreisler, kapellmästare och vän med Mäster Abraham. I början är han på flykt från en storhertigs hov, driven av leda och inre demoner. Han finner sin tillflyktsort hos Furst Irenǽus i Sieghartsweiler. En plats som är lika tråkig som vacker. I en inledande scen är prinsessan Hedwiga och hennes själsfrände Julia på en vandring i parken. Där möter de Kreisler som först inte upptäcker dem. Han sitter med sin gitarr, förbannas över att den inte tar de rätta tonerna, svär åt den, kastar bort den. Flickorna blir förfärade. Och förtjusta. Ett triangeldrama breder ut sig och tar en rad oväntade grepp på läsaren.

Då man som läsare slår upp en bok av äldre datering bör man alltid fråga sig varför. Vad finns det i denna bok som har överlevt tiden? Är en anakronistisk läsning möjlig? I föreliggande fall blir det ett rungande ja på den sista frågan. Boken fungerar som en inventering av konstnärsrollen. Allting som Johannes Kreisler företar sig har en motsvarighet i Murr. Det är en komplex bild av verkligheten. Så fort man tror sig få ett grepp om romanen tar den en oväntad vändning och tolkningen glider en ur händerna.

Boken är också noggrant kommenterad av Margareta Zetterström. Hon har hittat en naturlig ton för Murr, som svävar mellan naivitet och pekoral, och Kreisler, en ironiker av rang. Språket har ett bra flyt och det blir aldrig svårt att hänga med.

Allteftersom jag skriver upptäcker jag hur svårt det är att sammanfatta boken. Den är ett romantiskt storverk av en åldrad konstnär, en lysande parodi på samtiden och, inte minst, en filosofisk betraktelse av musiken. Slutligen vill jag rekommendera den här boken till alla som tror sig veta något om den romantiska texten. Här ställs alla värden på huvudet. Och för att låna Murrs egna ord:

Skulle någon vara våghalsig nog att vilja uttrycka tvivel i fråga om denna utomordentliga boks gedigna värde, må han betänka att han har att göra med en katt som äger snille, förstånd och vassa klor.