Det strömmar vatten igenom dikterna, en skräddare återkommer, insekten som går på ytspänningen liksom poeten på meningslösheten.

Penelopevävandet återkommer i vävstolen som bild. Det är favoritmetaforer som håller samman Niklas Rådströms Om att komma tillbaka till dikten. Liksom rösten som ibland hamnar i något som jag vill kalla poetiskt språk, vilket jag vill utfästa en varning för, och så dom där lite klumpiga inte helt rena raderna, som får stå kvar som vingklippta fåglar. Tänk att ha mod eller förmåga att låta dem stå kvar. Dessa kvarvarande spår av en människa (i våra brister blir vi människor är min tes) ger en känsla av att läsa igenom ett av sina gamla anteckningsblock och det är en ombonad känsla.

Den blir inte mindre av att jag måste sprätta upp boken vid första läsningen, för den har getts ut så som böcker gavs ut förr; arken icke ituskurna, det känns privat och är ett roligt drag, sedan att jag inte hade något annat till hands än pekfingret att sprätta med, så boken ser förjävlig ut nu, det får väl stå för mig.

Det är trivsamt att höra Rådström krama en historia ur Geijers skridskor, Spinozas vind, ens liv förändras inte radikalt, men det blir rikare för en stund, av känslan att läsa tidlös dikt, strövande i lärdomens korridorer, lagom långt från den så kallade verkligheten.

Det är människonära dikt, måste hyllas för att vara det och inte endast som ett språkligt experiment, som ger en sammanhållande detalj på 40 sidor som gör att man tänker "än sen då" efter läsningen, för man har inte träffat någon hel människa, men kanske njutit ändå och återkommit bara relativt tomhänt. Poeten intresserar sig istället för språket i sig, dess funktion, med en envis rak allmänlitterär (om jag skall våga kalla det något) ton.

Föreställningen att poesin bara pågår i språket är lika
meningslös som den att tron endast står att
finna i kyrkan och sanningen i rättssalen – som
skulle poesins saknas världen om ingenting blev
skrivet eller sagt!

Ett manifest II

Dessa dikter är glas ställda på rad i ett skåp, whisky, grogg och vin eller bara vanliga dricksglas från poesins IKEA. Landskapet som dikterna ekar mot är den västerländska kanon, grekiska myter och Shakespeare, som bara skall vara med, men det är icke meningslös namedropping, enkelt effektsökeri eller användande av ett namn för magins skull trots att det icke tillför dikten något egentligen, utan det är berättigat inte betungande.

Det finns noter i slutet av boken som inte är utmarkerade i dikterna, tack och lov, och är givande läsning för oss som inte kan låta bli noterna, men de är icke hundraprocentigt nödvändiga för dikterna och det tycker jag är befriande bra. Tycker det är skönt när dikter kan stå för sig själva och inte är helt beroende av ekokammaren och särskilt inte litteraturhistoriska noter.

Möjligtvis så är bilden av den döda Greijer i sin säng med ett par skridskor under sängen, det som har fångat Niklas Rådström att skriva en dikt om skridskoåkning på tunn is och drunkning i djupen, helt klart bättre när man läst noten om den döda poeten.

Niklas Rådström har kommit tillbaka till dikten och det är gott.