Familjen Rådström har fått en tillfällig familjemedlem. Han kallas Absint och är en blåmes som har trillat ur sitt bo. Med varm hand tar familjen hand om honom. De lär sig hans vanor och uppslukas så till den grad av hans närvaro att vardagssysslorna får stryka på foten. Absint får till och med följa med till sommarstugan.

Fram mot hösten är han redo att pröva sina egna vingar. Han lämnar familjen Rådström och återgår till sitt rätta element, naturen.

Niklas Rådströms senaste är nätt och vacker med många överraskande liknelser. Boken är en miniatyr över naturens mysterium och människans skenbara makt över den. Att människan är en varelsen som konsekvent försämrar livsvillkoren för sig själv, vet vi. Det beror inte bara på vår brutalitet, utan också på vår sentimentalitet, menar Rådström.

Vilken rätt har vi att styra över naturen som vi i själva verket bara är en del av? Är vår livsstil förödande för all humanism? Är vårt förhållande till naturen i själva verket en hopplös romantisering? Det är några av de frågor som boken väcker.

Möjligen kan en liten historia om en blåmes passera obemärkt förbi. Så är icke fallet. Rådström tar upp stora teman. I det sista kapitlet lämnar han familjesagan om Absint och visar att det är först genom det lilla som vi kan se det stora. Historien blir mångbottnad och komplex. Till hjälp har författaren många vackra illustrationer, tecknade av Catharina Günter-Rådström.

För mig blir bokens förtjänster tydliga först när Absint sitter på en pinne mitt framför näsan på mig. Han plirar med ögonen och viskar: Den här historien handlar faktiskt om mig. Illustrationerna och texten fungerar väl ihop och det hela lyfter.

Rådströms nya projekt kanske inte kommer nå ut till den stora läsarskaran, ändå är det en sådan historia som vi så väl behöver. Det är en allegori som vill lära oss att se oss själva och naturen. Konsten tar oss dit.

Absint är en påminnelse om allt detta.