Recension

: En jävla vinter
En jävla vinter Hans Gunnarsson
2003
Albert Bonniers förlag
6/10

Inga fel i Finspång

Utgiven 2003
ISBN 9100580732

Om författaren

Hans Gunnarsson är född 1966 och bosatt i Stockholm. Novellsamlingen ”Bakom Glas” belönades med Katapultpriset för bästa debut 1996. Hans andra bok, ”Februari”, nominerades till Nöjesguidens Stockholmspris 1999 och Expressens Getingpocket 2000 och etablerade honom som en av våra ledande unga novellister.

Sök efter boken

”Men säg nåt postitivt om Finspång då!”
”Fan vad jag hatar den här hålan.”
”Vi bor i fel stad”, sa jag. ”Så enkelt är det.”

De här tre raderna bildar ingen sammanhållen dialog i En jävla vinter, utan är tagna från skilda ställen. Men de skulle gott och väl kunna hänga ihop, och de sammanfattar både bokens form och innehåll: Det är mycket dialog och Finspång är jordens ändalykt.

Vi skriver 1986. Gunnar är tjugoett och knegar på U-livs i Finspång. Helgerna vigs med tvångsmässig rutin åt fyllor på hotellet, övrig tid dröms bort om ett bättre liv någon annanstans. Varsomhelst. Men det är svårt. Man är fast och det skulle krävas en talang av houdiniska mått för ett lyckat utbrytningsförsök.

En jävla vinter är ett ypperligt exempel på vilka predikament en författare kan hamna i, om avsikten är att beskriva långtråkighet. Det finns ett parti i fängelsromanen Papillon där Henri Charriere ska sitta av två år i total isolering. Men hur fömedlar man känslan av sitta instängd i en cell och inte höra ett ord på två år? Och hur skriver man en roman om ett händelselöst liv i Finspång (såtillvida inre monologer inte ingår i författarens berättartekniska verktyg)?

Ja, Hans Gunnarsson löser sitt dilemma med att låta både ett och annat ske, men förlorar då också något av den eftersökta effekten. Finspång är kanske inte så illa ändå, tänker man och avverkar sidorna i rask takt. Kvinnorna är rätt åtkomliga, kompisarna sjyssta, grannen visar sig vara ett original och i tvättstugan möter Gunnar en kväll Elisabeth, lika vacker som gåtfull.

Språket är rätt på, inga krusiduller eller utläggningar, men heller inga finesser. Mycket dialog som sagt, oftast funkar den hyfsat men ibland blir det lite mycket ”Släng på Dylan istället” eller ”Jag läste förresten klart Evander igår”, som om Gunnarsson bara måste visa hur den latenta skrivarådran ligger och väntar.

Och som vi vet blodfylldes den.

Anders Edwartz

Publicerad: 2003-09-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 00:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #891

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?