Recension

: Allt ligger samlat
Allt ligger samlat Hans Gunnarsson
2005
Albert Bonniers förlag
5/10

I människornas små boxar

Utgiven 2005
ISBN 9100104949
Sidor 205

Om författaren

Hans Gunnarsson är född 1966 och bosatt i Stockholm. Novellsamlingen ”Bakom Glas” belönades med Katapultpriset för bästa debut 1996. Hans andra bok, ”Februari”, nominerades till Nöjesguidens Stockholmspris 1999 och Expressens Getingpocket 2000 och etablerade honom som en av våra ledande unga novellister.

Sök efter boken

Till Hans Gunnarssons favoritplatser hör hyreshusets lägenhet, där livets stora och famförallt små bekymmer låter sig beskrivas inom fyra väggar. Så lät han en stor del av förra romanen En jävla vinter utspela sig i huvudpersonen Gunnars kvart; förfester, fika med grannen, ångesttimmar eller bara vanligt tidsfördriv. När han nu lägger en ny titel till meritlistan har i stort sett hela handlingen åter flyttat in den stockholmska förortslägenheten.

”det artar sig till att bli en riktig Norénkväll”, utlovas det på bokens baksidetext. Förutsättningen är följande: Två par tillbringar en middagskväll tillsammans. Där finns en alkholiserad skådespelare och hans frihetslängtande sambo som möter det på ytan något mer bekymmerslösa paret Roger och Cilla. De har bara mötts en gång tidigare en kväll på den lokala krogen. Ena parets förhållande är till bristningsgränsen fylld med skillsmässoplaner, de andra två har en svårt sjuk son. Dessa två fakta utgör berättelsens enda egentliga hörnstolpar, och som livstrauman ligger de i det längsta och lurar under förortspratets ytliga väder-och-vindkonversation. Men ju mer alkohol som rinner ner i stuparna, desto bättre luckras de upp, såklart. Man anar en eruption som uteblir.

Som romanbygge är Allt ligger samlat intressant – och skickligt genomfört. Även om middagskvällen (Eva och Rogers brölloppsdag för övrigt) utgör den centrala delen, vävs nutid och framtid ihop på ett intrikat sätt, dels genom egna textstycken, dels av hur samtalet paren emellan fortlöper. Här finns också en metalitterär överbyggnad i form av den modelljärnväg som skådespelaren låtit uppföra hemma. Ett försök att skapa ordning och kontroll i en allför kaotisk tillvaro, och för ett kort ögonblick lyckas Gunnarsson ge dig svindel alldeles i slutet av boken.

Gunnarsson bygger i huvudsak sina romaner på dialog (ytterligare en farlig Norénjämförelse), och som sådan bör man såklart vara säker i känslan av vad folk struntpratar – speciellt då – om. (Jag tror det var Dagerman som förhoppningsfullt gav sig ut i offentligheten med avsikt att skriva om vad vanligt egentligen folk pratar om. Modfälld återvände han med konstaterandet att de bara pratar … skit.) Nu tycker jag nog Gunnarsson lite väl ofta svävar ut i stickspår som inte leder någonstans, inte ens i sina struntkvalitéer, om man så säger. Det blir bara ett textsjok att snabbt klippa.

Och snabbt går det. Förvånansvärt snabbt, såpass att man liksom snubblar fram över personerna utan att lära känna dom speciellt bra. Man önskar att texten åtminstone någon gång bromsar in och håller kvar samtalet på den spänningsnivå den faktiskt skapat. Ny tycks Gunnarsson ha lika bråttom vidare som paren önskar att kvällen var över. Eller är det rädslan att låta romanen helt koppla loss banden till Gunnarssons paradgren – novellen. Jag vet inte.

Textutdrag (Visa/göm)

Anders Edwartz

Publicerad: 2005-08-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 23:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1725

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?