”Det är synd om människorna” skrev August Strindberg och det är det jag läser i sommarens kvartett från Novellix, nummer 62-65. Det är så mycket tristess och leda, så mycket ensamhet och väntan. Och bryts det stillastående av något så inte är det något bra. I Hans Gunnarssons Enkelrum befinner sig en man på resa […][...]

Jag skall läsa Hans Gunnarssons Albatross. En golfroman! Jag kan ingenting om golf. Omslaget bådar gott, dock. Det är en bullterrier på omslaget. Bra, jag älskar bullterrier. Och det är ett fint omslag. Jag vill öppna och börja läsa. Försöker ignorera epitetet golfroman och tänker att man alltid bör vara öppen för nya intryck. Jag […][...]

Till Hans Gunnarssons favoritplatser hör hyreshusets lägenhet, där livets stora och famförallt små bekymmer låter sig beskrivas inom fyra väggar. Så lät han en stor del av förra romanen En jävla vinter utspela sig i huvudpersonen Gunnars kvart; förfester, fika med grannen, ångesttimmar eller bara vanligt tidsfördriv. När han nu lägger en ny titel till […][...]

”Men säg nåt postitivt om Finspång då!” ”Fan vad jag hatar den här hålan.” ”Vi bor i fel stad”, sa jag. ”Så enkelt är det.” De här tre raderna bildar ingen sammanhållen dialog i En jävla vinter, utan är tagna från skilda ställen. Men de skulle gott och väl kunna hänga ihop, och de sammanfattar […][...]

Känner mig korkad och har gjort det genom en trestegsfas. I första steget – någonstans efter ett par kapitel: För att jag inte hade lyckats fånga mig i bokens tjusning ännu. I andra steget – någonstans efter tre fjärdedelar av boken: För att jag fortfarande inte hade lyckats suga åt mig den spännande och nydanande […][...]