Det sista äventyret är oändligt sorglig. Samtidigt är den i sin prepostmoderna tro på utveckling och frigörelse en i slutändan renande och möjligtvis optimistisk roman om en ung människas kamp mot ett våldsamt yttre tryck. Jimmy förlorar den kampen, han slås ned, tappar förståndet. Förlorar han? Kanske, kanske inte.

Sammanbrottet kommer halvägs in i romanen när Jimmy, i de psykosomatiska symptomens inledningsskede, upplever en hotande blindhet och i desperation bryter sig in hos en optiker för att stjäla ett par starka glasögon. I ett plötsligt vredesutbrott går han lös på interiören, varefter polisen kommer och han spärras in på ett mentalsjukhus.

Vid det laget har vi fått följa Jimmy genom en rad svek och misslyckanden: militärtjänstgöringens märkliga värld där grupptryck och stolthet får Jimmy hemskickad; uppsägningen från jobbet som lärare; ytliga vänskapsförhållanden; en kärlekslös förlovning och en följande otrohetsaffär som slutar i en misshandel – det uteblivna samtalets och det bristande självförtroendets yttersta konsekvens. Men det viktigaste misslyckandet, förutsättningen för alla de andra, är Jimmys relation till sin mamma. Hon visar inget förtroende för honom, aldrig någon verklig respekt, endast skuld. Pappans död (han dog när Jimmy var sexton) exploateras och utnyttjas av mamman som ett sätt att kontrollera Jimmy.

Romanens perspektiv är för det mesta Jimmys. Från början är vår blick analog med hans, vi skrattar tillsammans med honom, och vi grämer oss tillsammans. Men den spricka som psykosen framkallar i Jimmy är en spricka också mellan hans perspektiv och vårt. Vi fortsätter att dela hans synvinkel, ändå ser vi vad han inte ser. Greppet blottlägger arten av hans psykos. Han blir tvungen att koppla bort, han ser men ser inte. Det skapar också en berättartekniskt och konstärligt fin effekt, genom den smärtsamma undertext som fyller ut Jimmys allt tätare tystnad, hans allt mer maniska putsande av glasögonen.

Jimmy dukar under av skuld, och av ett stelt samhälle byggt på falska och kärlekslösa relationer. Paradoxalt nog är det hans enda räddning – sammanbrottet är nödvändigt, om han inte själv ska dras in i spiralen. Sammanbrottet, sprickan, tystnaden, är den enda möjligheten att rädda sig, att behålla en kärna av liv intakt inom sig. Och det finns en väg ut, den är inte viss, långt därifrån, men möjlig. Vi anar i slutet av romanen att psykosen är på väg att släppa.

Om man har läst och tyckt om Per Gunnar Evanders tidigaste romaner kan Det sista äventyret bli en överraskning. Borta är den experimentella formen, leken med det där torrt objektiva, ibland pseudodokumentaristiska berättande som från början var så patenterat evanderskt. 60-talsverken är barn av sin tid. De är underbara, ytterst konstfullt komponerade verk, djupt rotade i decenniets formmedvetna avantgarde. Det sista äventyret, utgiven 1973, är något helt annat. Evander har här anslutit sig till, eller kanske banat väg för, 70-talets psykologiskt-realistiska romankonst. Stilen är osynlig och språket enkelt och förrädiskt flytande. Det låter kanske trist. Överhuvudtaget framstår romanen som mördande tråkig när man återger den. Det är den inte. Tvärtom – den är rakt igenom fascinerande, engagerande och, faktiskt, spännande.

En modern klassiker ja, det har Modernista rätt i.