Det går väl knappast att skriva om Björn Ranelid utan att nämna språket. Redan på pärmens insida får jag reda på att "ingen skriver vackrare prosa". Kanske stämmer det till och med. Den är så vacker att jag tycker den kan kallas poesi. Tillsammans med de korta kapitlen gör språket Bär ditt barn som den sista droppen vatten till en förvånansvärt lättläst roman. För på utsidan ser den ut som värsta tegelstenen. Den är stor och sobert designad, mörk med enkla vita bokstäver på framsidan.

I stark kontrast till det vackra och lättsmälta står innehållet. Romanen handlar om en före detta fängelsekurator som driver ett ungdomshem i en liten by på Österlen. Traktens invånare accepterar ungdomarna trots att många av dem har ett kriminellt förflutet, fram tills den dag då en lantbrukare hittas knivmördad. Ungdomarna har stor frihet och respekt för föreståndaren som verkar driva det enda framgångsrika ungdomshemmet i Sverige. Det enkla receptet på ett lyckat hem som presenteras framstår som något överoptimistiskt.

Trots att intima detaljer i ungdomarnas förflutna avslöjas känns det aldrig som att läsaren får lära känna dem. Ungdomarna framstår mer som stillbilder än personer. Det finns ingen förståelse för deras drivkrafter, vardag eller önskningar. De vuxna individerna i ungdomarnas omgivning beskrivs på ett betydlig mer levande sätt. Hela tiden önskar jag att jag fick veta mer för ungdomarna är trots allt de mest spännande personligheterna. Men fokus läggs på ett annat plan. Det är inte människorna som har huvudrollen utan hemskheterna.

Hemskheterna i romanen begränsar sig inte till byn på Österlen eller övergrepp mot barn. Hela världsskulden berörs: skulden från kolonialtiden, skulden för våld mot kvinnor och mot barn, skulden från andra världskriget, skuld för miljöförstöring, kollektiv skuld, enskild skuld. Om lösningen av ungdomsbrottsligheten är överoptimistisk är resten av innehållet raka motsatsen. Det erbjuds inget hopp.

Visserligen förekommer flera välmenande och rentav goda personer i boken men de har ingen chans. Dumheten, som i Bär ditt barn som den sista droppen vatten är synonym med ondskan, är alltid i överläge. Även när allt görs rätt, som i föreståndarens arbete med ungdomarna, räcker en människas idioti för att rasera allt. Det är också där som storheten finns, att det under den vackra och följsamma ytan finns okompromissbar ilska. Kanske kan vi inget göra för att rädda världen men åtminstone kan vi vara arga.