Recension

: Överbefälhavarens hemlighet
Överbefälhavarens hemlighet Björn Ranelid
2016
Bonniers
6/10

Offentliga tårar

Utgiven 2016
ISBN 9789100156411
Sidor 261

Om författaren

Björn Ranelid (född 1949) debuterade 1983 med Den överlevande trädgårdsmästaren. 1994 fick han Augustpriset för romanen Synden. Han har tidgare arbetat som lärare i bland annat filosofi och svenska och spelat fotboll i Malmö FF och 2012 deltog han i Melodifestivalen med ”Mirakel”.

Björn Ranelid – författarens hemsida.

Sök efter boken

Författaren Björn Ranelid debuterade 1983 med sin första roman. Och sedan dess har många böcker producerats och nått läsekretsen i Sverige. Det är en imponerande mängd. Många känner också till Ranelid som person, då han gärna turnerar med sina böcker för att träffa sina läsare. Genom egna krönikor i tidningar eller genom intervjuer i andra media tar Ranelid gärna chansen att presentera sitt författarskap.

I år gav Albert Bonniers förlag ut Överbefälhavarens hemlighet, en berättelse som utspelar sig i nationen Sverige med dess speciella geografiska närhet till stormakten Ryssland. Ranelid tackar skådespelaren och författaren Per Ragnar för att ha gett uppslaget till ämnet.

Jag som är allmänt intresserad av politik på inrikes men också utrikes nivå, blir positivt nyfiken på romanen eftersom den ska handla om en överbefälhavare som börjar gråta på en presskonferens. Min bild är att en överbefälhavare har stor erfarenhet av den militära organisationen och den politiska agendan innan han utses till sin post. Därför kastar jag mig engagerat in i läsningen för att se hur Ranelid ska gestalta bakgrunden och vägen fram till att en makthavare bryter ihop i offentligt ljus.

De första hundra sidorna läser jag med otålighet. Inuti mig ropar en röst ”Varför så överdrivet bildspråk?” Jag tystar likväl min inre ifrågasättande röst: ”Lugn, det är exakt det här som Ranelids läsekrets älskar”. Men när jag kommit hit i romanen, konstaterar jag att jag saknar riktig gestaltning. Var är färgerna och dofterna som gör att jag ser romanpersonerna framför mig? Berättaren ägnar sig åt korta, summariska återblickar och ställer sig i vägen med sin slarvigt anekdotiska stil. Jag lär varken känna överbefälhavaren eller det nutida Sverige.

Nåväl, jag läser vidare. Presskonferensen är den centrala scenen för romanen. Från den scenen får jag som läsare glida in i överbefälhavarens minnen från barndom, skoltid, och familjebildning. Det känns ibland tjatigt med denna metod att ständigt återkomma till presskonferensen. Upprepandet påminner om ältandet som en människa i kris ägnar sig åt.

”Jamen, såå är det ju! Det är ältandet som är nyckeln!” Med nya glasögon kan jag fullfölja läsningen av romanen. Jag skippar det överdrivna bildspråket, jag har överseende med den torftiga gestaltningen och jag kommer i mål. Upprepningarna, cirklandet fungerar plötsligt i läsningen.

När jag slår ihop bokpärmarna funderar jag en stund över vad umgänget med berättelsen gav mig. Tveklöst vet Ranelid att många människor i höga samhällspositioner gått över lik för att nå dit. Inte nödvändigtvis att det rör sig om beställda morduppdrag – nej, snarare handlar det om brutna vänskapsband eller exempelvis barns ohejdbara, destruktiva liv. Kanske vill Ranelid också vädja till unga och kommande beslutsfattare i Sverige att sluta med vapenexport, ty vapen föder onekligen nya krig och nya tragedier. Någonstans anar jag Ranelids patos och starka vilja att bidra till en värld där medkänsla och humanism råder.

Lena Nöjd

Publicerad: 2016-07-12 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-09 22:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6617

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?