När Erik och Inga går igenom sin döde far Lars Davidsens arbetsrum hittar de en nyckelknippa märkt ”okända nycklar”. En bild av faderns mani att organisera och katalogisera, men också för vår vilja att förstå och namnge det okända. Det som inte egentligen finns men som vi ändå förnimmer i tillvarons utkanter. Det som hastigt skyndar förbi i vårt undermedvetna och som vi kanske kan snudda vid i drömmen. Det är framförallt kring detta okända som Sorgesång kretsar.

En av de okända nycklarna på nyckelknippan är den hemlighet som skymtar i ett av breven Inga och Erik hittar i faderns arbetsrum. Fadern som annars verkar ha rensat upp hela sitt liv har valt att spara ett brev där en okänd kvinna påminner honom om att han svurit på Bibeln att tiga och att ”det kan inte spela någon roll för henne nu när hon är i himlen, och de som är kvar på jorden har inte heller ont av det”. Det verkar som om fadern lämnat en dörr på glänt som han vill att hans barn ska öppna. Med hjälp av utdrag ur fadern Lars Davidsens dagböcker får vi följa syskonens jakt på Lisa och deras sökande efter historien som skymtar i brevet. Faderns anteckningar och dagböcker är inte bara en del av pusslet med det förflutna utan hjälper också Erik att nå en djupare förståelse av sig själv och fadern.

Under det år som berättelsen utspelar sig befinner sig syskonen Erik och Inga plötsligt mitt i historier där hemligheter som länge dolts kommer upp till ytan. Inga, som levt i skuggan av sin döde man Max som var en känd författare och intellektuell, tvingas upptäcka det som hon inte såg under deras äktenskap.

Erik Davidsen är psykoterapeut i New York. Han är frånskild och hyr ut undervåningen av sitt hus i Brooklyn. I början av berättelsen får han en ny hyresgäst i den ensamstående mamman Miranda som genast fångar Eriks intresse. Men Erik har lättare för att bli vän med Mirandas kluriga och lillgamla dotter Eglantine än med Miranda som håller sin hyresvärd på avstånd.

Eglantines pappa Jeff är en av bokens okända nycklar. Bit för bit framträder bilden av en barnslig och egensinnig konstnär. För Jeff är fotograferandet ett sätt att bekämpa glömskan, ett sätt att göra nuet begripligt. Men, frågar sig Erik och Miranda, kan konstnärskapet verkligen rättfärdiga att man stjäl utseenden och minnen från sina medmänniskor?

Siri Hustvedts berättelse handlar om minnet och glömskan. Trauman är enligt psykoterapeuten Erik ordlösa bilder som uppträder ”i ett dån av skräck”. Många av bokens karaktärer bär ständigt detta dån inom sig och de kämpar ibland med att skilja minnen från inbillningar, men frågar sig också om det verkligen finns någon klar gräns mellan att minnas och att föreställa sig. Hustvedts karaktärer bär också på en rädsla för att plötsligt inte längre minnas. Minnet är nödvändigt för alla våra relationer. På flera ställen i boken ser karaktärerna varandra som vore det första gången eller så slutar de helt enkelt att känna igen varandra. I en av bokens starkare scener känner Erik inte igen sig själv när han möter sin blick i spegeln och ser en man med ”ett jagat, vilt utseende”. Han upptäcker att han blivit ”en person som var långt underligare än jag någonsin kunnat föreställa mig”.

Trots att Sorgesång är en verklig sträckläsningsbok med en underfundig humor och många intressanta teman kan jag inte låta bli att reta mig på att berättandet och symbolerna ibland blir övertydliga. Dessutom förefaller några av personporträtten ibland vara väl klichéartade. Miranda är reserverad på ett mystiskt och lockande vis. Hon är intelligent på ett typiskt kyligt och maskulint vis. Hon är sexig men ändå moderlig. Hon är svart och hänvisar därför till sina myter om sina kvinnliga förfäder från Jamaica. Hon har en undertryckt vildsinthet som Erik fascineras av när han skymtar en av hennes drömteckningar föreställande ett slags kvinnligt odjur med huggtänder. Detta vildsinta drag bekräftas också av Eglantines pappa Jeff som förklarar att Miranda ”är som en furie i sängen”. Jag kommer irriterat att tänka på Edvard Munchs tavla Vampyren som föreställer en rödhårig kvinna som suger livet ur sin älskare. Och för de läsare som inte tycker att Hustvedt är tillräckligt tydlig så berättar Miranda vid ett tillfälle att hon ibland drömmer att hon blir ett monster vilket får Erik att tänka på ”det kvinnliga monster jag hade sett på hennes teckning – den jättelika munnen och rovdjurständerna: en vargkvinna”.

Mot bokens slut kliver Eglantine in i Eriks vardagsrum och lindar ett garn runt alla möblerna i rummet och slutligen också runt Erik. Samma kväll kommer Miranda upp och anförtror sig för Erik som sedan kommenterar kvällen med orden:

Eglantine försöker reparera det som har gått sönder genom att knyta ihop allting. Du ville kanske knyta ihop saker och ting oss emellan (…) Genom att berätta knyter man alltid ihop saker och ting

Hustvedt vill med denna bild knyta ihop bokens många parallellhistorier, men det tycker jag att hon redan lyckats utmärkt med, utan denna övertydliga symbolik. På detta sätt undergräver Hustvedt de egentligen mycket intressanta utforskningarna av det mänskliga psyket, minnet och glömskan. Som om hon inte litar på sin berättelse, eller ännu värre, inte litar på oss läsare.

Men då Hustvedt inte fastnar i mer eller mindre freudianska analyser av sina karaktärer är det en njutning att läsa och känna igen sig i historien om vår jakt på det onämnbara i tillvaron. Under läsningen av Sorgesång hittar man låsen till de flesta av de okända nycklarna på nyckelknippan, men som tur är återstår ändå några mysterier efter berättelsens slut.