Siri Hustvedt har varit en av mina husgudar sedan mina pretentiösa tonår, och jag har glatt lagt ut texten om hur hon är överlägsen sin mer välkända make Paul Auster. Men hur mycket jag än tyckte om The Sorrows of an American eller A plea for Eros så lyckas jag inte uppbåda samma tillgivenhet och uppskattning för Minnen av framtiden.

Ett av problemen är kanske att jag har blivit åtminstone något mindre pretentiös, och att mitt tålamod för långa filosofiska utläggningar kring tid, minne och språkstruktur har blivit betydligt mer begränsat. Den typen av utläggningar har alltid varit del av Hustvedts stil, men Minnen av framtiden tycks mest bara bestå av bisatser, av utläggningar, av de olika berättarjagens filosoferande – det finns nästan ingen handling.

Redan bokens struktur är påtagligt splittrad. Hustvedt har flera gånger indignerat ondgjort sig över att hennes böcker (till skillnad från Austers) ofta antas vara självbiografiska, och väljer den här gången att skriva om en lång, blond norskättling som har växt upp i Minnesota, och studerat på S:t Magnus college, för att sedan flytta till New York för doktorandstudier i litteraturvetenskap på Columbia University, varefter hon blir professionell författare. Berättarjaget har initialerna S.H. Alla likheter med författaren, en lång, blond norskättling som växt upp i Minnesota, studerat på S:t Olafs (sic!) college och sedan flyttat till New York för fortsatta doktorandstudier i litteraturvetenskap på Columbia University och har initialerna S.H. får antas vara rena sammanträffanden. Det här långa inpasset som gör det svårt att komma ihåg att stycket började med en mening om bokens struktur, är för övrigt mycket lindrigt jämfört med de krumbukter som berättarjagen i Minnen av framtiden ger sig hän till.

Minnen av framtiden har beskrivits som en dialog mellan berättarjagets nutida jag och hennes yngre jag. S.H. hittar en anteckningsbok från sina första år i New York, och utdrag ur denna varvas med den äldre S.H:s reflektioner, och den detektivroman som den yngre S.H. försöker skriva. I anteckningsboken återkommer också långa transkriberingar av tjuvlyssningar, där den unga S.H. sitter med stetoskop och lyssnar genom väggen på sin mystiska granne Lucy Brite, som verkar föra långa dialoger med sig själv, om våldsamma män och döda barn. Resultatet blir minst sagt splittrat, och jag är tveksam till hur mycket dialog det blir. Snarare fyra parallella monologer som har vissa beröringspunkter.

Hustvedt är i mångt och mycket en poet, och en inte oansenlig del av behållningen i att läsa hennes böcker är det uttrycksfulla språket. Tyvärr klarar sig den språkliga rikedomen inte alltid igenom översättningen. Jag tror inte att översättaren Dorothee Sporrong kan lastas alltför mycket för det – en prosa som gränsar till poesi är fruktansvärt svår att översätta. Inte minst när Hustvedt citerar andra poeter, som baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven, och inkorporerar deras poesi i sin prosa:

Nudge it –
Kick it –
Prod it –
Push it –

är underbart kraftfullt när det sprängs in i ett avsnitt där det nutida berättarjaget rasar över en dejt hennes yngre jag varit på, med en misogyn och obehaglig man. Den mer livserfarna S.H. ser dejtens manipulativa och självupptagna beteende för vad det är, och är arg å sitt yngre jags vägnar – den unga S.H. förstår inte ens varför hon är upprörd, och känner sig skyldig över att ha sårat dejtens känslor. Tyvärr bär sig inte kraften i översättning:

Skuffa den –
Sparka den –
Stick den –
Knuffa den –

låter mer som en barnvisa, redo att avslutas med ”och skjuts in i ugnen”.

Styckena som handlar om relationerna till unga självupptagna män, som är ointresserade av vad S.H. tycker och tänker, som vill att hon ska läsa deras favoritböcker men inte vill läsa hennes, hör till de mer givande i boken. Den äldre S.H:s analys av sitt yngre, skörare, mer känslostyrda jag blir relevant och intressant. Men till stora delar så blir faktiskt Minnen av framtiden rätt tråkig, och jag har svårt att betrakta den som annat än en pseudomemoar, där Hustvedt gravt överskattar hur intressanta berättelser från hennes ungdomsår är för en utomstående läsare. Jag räknar henne fortfarande till en av mina favoritförfattare, men det mesta hon har skrivit är mer läsvärt än den här boken.