Recension

: Vinterdagbok
Vinterdagbok Paul Auster
2013
Albert Bonniers förlag
7/10

Memoarer i vintertid

Det sägs att Paul Auster har gått på tomgång några år. Det monumentala verket, den postmoderna New York-trilogin kom på 80-talet. Under 2000-talet har hans produktion varit sparsam, och nu har man anledning att misstänka att luften har gått ur Auster. Känner han möjligen att det har blivit dags för ett slags bokslut? Det kan man tänka när man läser hans senaste alster Vinterdagbok.

Vinterdagbok är, som så många andra böcker av liknande typ, sprungna ur en plötslig insikt om åldrandet, kroppens förfall och dödens oundvikliga närmande. Paul Auster börjar bli gammal, inser detta själv, och försöker i någon mån besvärja det genom att skriva av sig. Vinterdagbok är en memoar, som dock på vissa sätt avviker från den traditionella memoaren. Den är istället grupperad kring några olika teman. Här finns en lång genomgång av de olika lägenheter och hus Paul Auster bebott. Det är ett originellt grepp, och fascinerar inte minst eftersom det blir till ett litet panorama över det nutida USA och dess olika hörn och vrår som människor bebor. Nästan obehagligt är avsnittet om den förortsvilla som Auster tillsammans med sin första fru förvärvar. Där hade tidigare två systrar, i djupt ömsesidigt hat, bott ihop hela livet. De avskydde varandra men kunde ändå inte leva utan varandra. I en garderob hittar Auster, själv jude, en låda med nazistiska skrifter och konspirationsteoretiska broschyrer som gör honom mycket illa berörd. Den här sortens på ytan lugna villaområden, där dock snart sagt varje hus bär på obehagliga minnen och tragiska människoöden, får mig omedelbart att tänka på Richard Yates romaner, Revolutionary Road eller Easter Parade, i vilka samma sorts förortssamhällen där den amerikanska drömmen krackelerat skildras på ett skoningslöst sätt.

Andra teman i Austers memoar är upptäckten av sexualiteten, studierna, och den osäkra modern som också hon fick ett tragiskt livsöde. Men framför allt fastnar man för den avslutande skildringen av mötet och förhållandet med den nuvarande hustrun, Siri Hustvedt, uppenbarligen oförtjänt lyckligt och lyckat på ett sätt som Auster dittills inte upplevt i ett rätt så trassligt liv: ”Med henne var allting från första början annorlunda.” Han beskriver henne med obegränsad beundran och respekt. Det är väldigt fint att läsa. Det blir också en skildring av vad det innebär att gifta in sig i hennes norskättade släkt med allt vad det innebär av främmande traditioner för juden Auster.

Auster har i denna bok ett originellt berättargrepp: han skriver i andra person (”I morse, när du vaknar till ännu en januarigrynings dunkel…”). Kanske är det för att undvika den monologiska karaktär som en memoar kan få; jag, jag jag. Kanske föreställer sig Auster att han samtalar med sig själv, att han resonerar med sig själv om hur hans liv har varit och hur det har blivit. Oavsett förklaringen så känns modellen inte helgjuten, utan något konstlad. Det är ju ändå ingen som tror att memoaren handlar om någon annan än Auster själv. Nu uppstår istället ett slags raster, ett avstånd, mellan Auster själv och läsaren. Och det är förmodligen motsatsen mot vad Auster velat åstadkomma. Bortsett från detta innehåller denna lågmälda memoar ett antal guldkorn.

Man kan fråga sig varför den här typen av litteratur över huvud taget är intressant? Varför skall vi intressera oss för Paul Austers privatliv? Svaret är: just för att det inte bara handlar om honom själv. Den handlar om vad det är att skriva, att älska, att bilda familj, att leva i USA under andra halvan av 1900-talet. På det sättet är den angelägen och allmängiltig.

Richard Pleijel

Publicerad: 2013-03-07 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-05 21:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5128

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?