Recension

: Mannen i mörkret
Mannen i mörkret Paul Auster
2009
Albert Bonniers Förlag
7/10

Huk er i bänkera, för nu ladder han om

En åldrande författare, vars namn av en ren slump låter ganska likt ”Paul Auster”, råkar kort efter sin frus död ut för en bilolycka. Halvt invalidiserad ligger han nu sömnlös på sin dotters soffa i Vermont och hittar på historier för att ha något att göra. I samma hus sover hans frånskilda dotter och hans dotterdotter, vars pojkvän precis strukit med i Irak. Och i detta sorgens hus berättar alltså August Brill (ty detta är hans namn) historien om en ung man som vaknar i ett hål i marken och får veta att USA är i krig med sig självt. I ett alternativt universum där 11 september aldrig inträffade ledde efterspelet till Bushs valseger i stället till inbördeskrig mellan de intellektuella liberalerna på kusterna och de (betydligt bättre beväpnade) konservativa däremellan. Detta krig, får den unge mannen veta, beror på att någon dumfan ligger på en soffa i Vermont och hittar på det. Och han måste dö för att det ska sluta.

Berättelser inne i berättelser, ironiska författaravatarer, slumpmässiga olyckor som kastar om ett helt liv, djuplodande metafysiska filosoferingar om hur vi skapar vår plats i världen… Allt är, kort sagt, som det brukar i Austerrike.

Eller är det det? Jag har väntat ett tag på att Auster ska återkomma till den här sortens berättelser. Hans senaste två romaner – den trevliga men ganska intetsägande Dårskaper i Brooklyn och den nästan löjligt navelskådande Resor i skriptoriet – hade sina goda sidor, men där den ena inte hade mycket för Austerfans och den andra inte hade mycket för de som inte är fanatiska Austerkalenderbitare lyckas han här oftast återvända till den där balansgången mellan höger och vänster hjärnhalva där man vill både analysera och leva med.

Så varför älskar jag den inte?

Jag borde ju göra det. Den här har så mycket av det jag älskade i New York-trilogin, Illusionernas bok, alla de där. Han hänger upp sina berättelser (och på knappt 200 sidor hinner han med ett antal) på döda människor och föremål som får stå som den fasta punkten allt annat cirklar runt. Inte för inte är hans tre senaste romaner (och hans frus Siri Hustvedts utmärkta Sorgesång) alla romaner om förlust, om sorg, och om arbetet att ta sig ur det utan att förlora vem man är. Det där inbördeskriget – kriget med en själv – kan inte vinnas genom att ena sidan vinner, man måste hitta en ny väg; och slående nog är detta något så ovanligt som en Austerroman där slumpen inte existerar. När August Brill i förtvivlan kastar historieberättandet åt helvete och i stället återvänder till sina egna spår, alla steg som tog honom och hans familj dit de är, ser plötsligt allt ut att ha orsak och verkan – en orsak och verkan som, om den tas alltför allvarligt, kan krossa dem under skuldkänslor. Det är både en frustration över att berättelser är meningslösa (vad hjälper New Yorks alla boklådor mot bomber, eller en saga mot cancer?) och ett återupprättande att de är det viktigaste vi har för att veta vilka vi är – i slutändan vet vi ju att Paul Auster finns bakom alltihop, och även om Brill släpper pennan fortsätter Paul skriva. Och världen snurrar vidare så länge han gör det.

Så varför älskar jag inte det här?

Det här känns som en nystart, som om han plockat isär sitt författande, rengjort de olika delarna var för sig och nu börjat sätta ihop det igen. Och det älskar jag. Men jag har höga krav på Auster, och hur trevlig Mannen i mörkret än är känns den i slutändan helt enkelt lite för kort, lite för spretig, med idéer som inte hinner bli mer än goda idéer och historier som försvinner just när de börjar ge mersmak. Han har helt enkelt lite för mycket att säga, och de nygamla redskapen han byggt sig är inte finkalibrerade än.

Ny roman (Invisible) kommer till hösten, sägs det. Det bästa han skrivit någonsin, sägs det. Hade någon sagt detsamma om den här boken för ett år sedan hade jag nog inte trott det, och jag hade haft rätt. Men efter det här vågar jag tro att gubben har mycket mer att ge, även om han inte ger allt här.

Vi måste ju leva för att det ska fortsätta.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2009-04-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 22:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3281

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?