It was difficult to know where we were headed now. The conversation was branching off in several directions at once, and my instincts were beginning to fail me.

Med det där stycket tror jag Auster ofrivilligt sätter fingret på svagheten med sin nya roman. Jo, Paul Auster är en av de största nu levande författarna. Men nej, berättelsen om Nathan Glass, hans systerson Tom Wood (det är knappast en slump att Glass berättar om alla sina känslor medan Wood är introvert och ogenomskinlig) och deras olika familjemedlemmar och vänner under ett drygt år ÄR inte Auster i högform.

Varmed absolut inte sagt att den är dålig. På många sätt är den nog hans mysigaste roman hittills. Men jag kommer aldrig riktigt ifrån känslan att detta är en bok skriven av en Paul Auster som försöker skriva som Paul Auster. Våra huvudpersoner vill bara få vara ifred men råkar ut för det ena efter det andra som tvingar dem att ta helt nya grepp, se över sitt liv och möta och förlora andra människor. Men det känns ofta lite ytligt, ofokuserat och ryckigt, som om hans berömda slumpfascination nästan har fått honom att glömma att en berättelse kan innehålla mer än bara en serie mer eller mindre slumpmässiga händelser.

Någonstans under ligger en bild av USA, och det är ingen slump att boken spänner från sommaren innan valet 2000 och slutar på morgonen den 11/9 2001. Auster beskriver ett land laddat av motsättningar – mellan inskränkta och öppensinnade, hetero- och homosexuella, religion och upplysning, kultur och kommers… Tyvärr är det svårt att slippa känslan av att berättelsen blir underordnat budskapet. Som om han tar för givet att hans läsare givetvis håller med om att Bush är en skurk, att kristna fundamentalister är galna, etc.

What happened the last time a nation listened to a talking bush? It wandered in the desert for 40 years!

OK. Men borde inte en romanförfattare av Austers kaliber kunna skriva något skarpare om det än att bara upprepa samma gnäll om valfusk som vi hört femtielvahundra gånger redan? Kanske rentav bidra till nyansering snarare än ännu en svartvit uppdelning i gott och ont?

Men, nog nu. Det där låter väl gnälligt, för det är alltså absolut ingen dålig bok. Vad man faktiskt får här är några verkligt varma personporträtt, och som sagt – mysigare än någonsin. Man kan sakna mörkret från hans tidigare böcker, och det är den första Austerroman på länge som jag inte omedelbart får lust att läsa om för att hitta allt jag missade första gången. Men samtidigt är det rätt skönt att det då och då får gå någon väl också, att en New York-cyniker har ett varmt hjärta under all betongen. Ungefär som när Lou Reed sjunger en smörig kärleksballad efter "Heroin" och "Street Hassle". Nathan Glass kommer till Brooklyn för att begrunda människans idioti och dö ifred, Tom Wood för att göra ingenting och försvinna i mängden. För båda visar det sig inte räcka, och trots törnarna de får finns det alltid något vackert i livet att ta vara på.

Mot slutet kommer jag på vilken av Austers böcker den liknar mest – inte en bok han skrivit, utan en han står som redaktör för: True Tales Of American Life, med sina mer eller mindre unika anekdoter från människor ur alla samhällsskikt och bakgrunder. Huvudpersonerna i The Brooklyn Follies är dåraktiga, kloka, tilltufsade men levande människor långt bort från men ändå så nära de stora sammanhangen, som må sakna både en oskuldsfullare tid och ett mål med sina egna liv, men i alla fall inte saknar trovärdighet. Deras upphovsman rycker i deras trådar och får dem trots sina skavanker att dansa en sommar eller två. Vackert så.