Det börjar med en tavla på ett galleri på Prince Street i SoHo. I grupputställningen bestående av ”blodfattiga minimalistiska verk” upptäcker konsthistorikern Leo en tavla av den då okände konstnären William Wechsler. Tavlan avbildar en ung kvinna liggande på golvet i ett tomt rum, men efter att ha studerat målningen närmare upptäcker Leo ytterligare två närvarande karaktärer: en kvinna på väg ut ur bilden och skuggan av konstnären själv. Fängslad av tavlan och dess titel ”Självporträtt” så köper han den för tvåtusenfemhundra dollar. Den vänskap som följer skall vara i tjugofem år och innehålla allt som en så lång förbindelse förpliktigar av fester och skeppsbrott.

När historien berättas är Leo på väg mot pensionering, hans syn är kraftigt nedsatt och hans liv på väg in i dess avslutande akt. I retrospektion berättar han om sitt livs kärlekar, till hustrun Erica, deras son Matthew, till Bill och hans familj, deras vänskap och till konsten. Vad han älskade.

”Seendet är ett flöde”, säger William Wechsler, eller Bill som han kommer att kallas, vid ett tidigt möte med Leo Hertzberg. Som konstnär jagar han det osedda i det sedda. I denna passage ryms en av romanens centrala tankegångar om människans vilja att förstå sin omvärld, sig själv och konstens förmåga att hjälpa oss med detta. Det inledande mötet med Bills självporträtt blir i detta perspektiv en romanens programförklaring för vad det innebär att vara människa: att alltid vara beredd att omvärdera sin bild av verkligheten.

På samma sätt som Leo återvänder till tavlan ”Självporträtt” så tillåter han sig att i efterhand och på avstånd betrakta sitt liv. Låta mönster och motiv framträda och förändras. Vad han älskade.

Siri Hustvedts roman Vad jag älskade är ett ovanligt exempel på hur djuplodande människoporträtt kan förenas med en avancerad intellektuell och filosofisk diskussion. Porträttet av vänskapen mellan de två familjerna tecknas med det gemensamma konstintresset som fond, och de rent konstteoretiska avsnitten är många.

Men Hustvedt låter aldrig berättelsens människor hamna i bakgrunden eller bli symboliska idébärare i ett litterärt konstexperiment. I romanen fungerar konsten som ett verktyg för människan att förhålla sig till verkligheten. Steget från Edward Hoppers alienerade målningar till romanens verklighet är aldrig långt och tidsrymden mellan Michelangelos mer än femhundra år gamla staty av den sörjande Maria och romanens sorger överbyggs på några få precisa meningar.

Vad jag älskade, titeln rymmer en möjlighet till åtminstone två skilda tolkningar. Den kan tolkas som en återblick på ett liv och dess stormiga känslor. Ett bokslut som Siri Hustvedt i intervjuer har beskrivit som oerhört svårt att acceptera. Hon skrev fyra versioner av romanen, någon av dem över sjuhundra sidor lång. Klart hon hade svårt att släppa karaktärerna.

Men titeln kan även tolkas som ett utrop som rymmer en möjlighet att uppskjuta bokslutet: ”Vad jag älskade!” Ett kapitel i livet har avslutats och berättaren inser hur mycket kärlek det innehåller, vilka känslomässiga ytterligheter människan är mäktig. En sådan tolkning låter inte Leo slå igen boken om sitt liv, utan lämnar honom vid inledningen till ett nytt livskapitel. Redo att älska igen. En sådan hoppfull tolkning tror jag författarinnan skulle uppskatta.