Året är 1943, och andra världskriget pågår för fullt. Utomlands vill säga. I Sverige, "neutrala" Sverige, råder fred. En sorts fred i varje fall. Vi låter ju tyska trupper och materiel skeppas genom landet. Vi bedriver handel med Tyskland såväl som med de allierade. Och vi stänger gränserna för flyktingar.

Kort sagt, vi blundar för verkligheten; att Europa står i brand. Vill inte se, inte veta. Men ändå vet den svenska regeringen – redan då – allt som händer. Nog vet de om lägren, om uppsamlingen om judar. Nog har de koll på omfattningen på det hela. Redan då. Men de tystar ned. Inget ska slippa ut. Allt för freden.

1943 tar Sveriges regering också emot besök av en österrikisk rabbin. Nog för att vi har stängt gränserna för flyende judar, såväl som för andra flyende. Men vi kan väl åtminstone inte neka barn att komma undan en säker död? I det som sedermera kommit att kallas Adler-Rudel-planen erbjuds Sverige att ta emot 20,000 judiska barn, flyende från det tredje riket eller något av de ockuperade länderna.

Huvudpersonen, Per-Olaf Q, är den unga handläggaren på Utrikesdepartementet som har till uppgift att försöka handha ärendet. Febrilt försöker han förmå statsministern Per Albin att rädda de barn som räddas kan. Men ska han ens lyckas rädda sin älskade Aase-Marie, en judinna som lyckats fly över gränsen från Norge och illegalt ta sig in i landet?

Boken är skriven som en hågkomst i efterhand, en reflektion av en åldrad Per-Olaf med anledning av millenieskiftets Folkmordskonferens. Detta väver samtidigt ihop historien med nutiden, då den åldrade mannen tvingas reflektera över hur samtiden ser ut genom sina dagliga konfrontationer med den.

Det är också en ingående skildring av maktens män, inte minst statsministern Per Albin Hansson. Det är en mycket välskriven historia som jag faktiskt har svårt att släppa ifrån mig. Vill läsa vidare, vill veta!

Boken är baserad på verkliga händelser. Adler-Rudel-planen var ett seriöst förslag som faktiskt framställdes till den svenska regeringen vid den här tiden. Hur regeringen ställde sig får du, utifall du inte känner till det redan, läsa om i Erkelius bok.

En sak är säker; Sverige lyckades åtminstone behålla en sorts fred. Men, som Mikael Wiehe formulerade det, är det verkligen fred vi vill ha – till varje tänkbart pris?