Recension

: Femton röster om Stagnelius
Femton röster om Stagnelius Jonas Ellerström, Niklas Rådström, Jan Olov Ullén (red.)
2010
Ellerströms
3/10

Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?

Själv kommer jag i kontakt med Erik Johan Stagnelius (1793 – 1823) i samband med en skoluppgift någon gång under yngre tonåren. Dikten ”Näcken”, tydligen en hit, framstår som överdrivet bitterljuv och melankolisk. Rentav är den löjlig i sitt ogenerade ropande efter medlidande. Lyckligtvis påträffas hans nästan obefintliga biografi innan författarskapet hinner avfärdas. Vem är denne man som i ett av få bevarade ögonvittnen beskrivs så specifikt som ”undersätsig och rödbrusig”? Och ”en besynnerlig, lurvig, burschikos varelse”? Stagnelius lär ha varit ohyggligt ful, med synbart underlig skallform. Opiummissbrukare och socialt underutvecklad. Ensam och psykiskt instabil. Och död vid trettio.

Då får ”Näcken” en annan framtoning. Den tillgängliggörs. Överhuvudtaget är det tacksamt för obekanta att läsa hans själastormande, smaragdöversvämmande mysterieväv till poesi mot den biografiska bakgrunden. Alla förfärligt tilltagna formuleringar – ”förtröstans marmorhårda pansar”, ”en kvalfullt svällande brånad”, ”förkväv i ditt famntag min smärta” – får ett slags estetiskt belägg när upphovsmannen sitter så djupt i skiten.

Tydligen ska senare forskning nedtona bilden av Stagnelius som det tvättäkta romantiska geniet, men hans popularitet i landet lär bestå. Till exempel ger Ellerströms ut den behändiga Femton röster om Stagnelius, i vilken mer och mindre etablerade litterära namn kommenterar varsin text av gamle Erik Johan.

Vilka förväntningar ska ställas när femton litterära röster år 2010 tolkar Stagnelius? Utgåvan är en lovande idé. Det kan fantiseras om drastiska associationer kring vad han har att säga oss idag, djärva korskopplingar till nutiden, slagkraftiga personliga läsupplevelser vid Första Mötet. Bredd, nytolkning och uppdaterande läsningar – ett fortsatt levandegörande av ett egensinnigt författarskap, från flesta möjliga håll och kanter.

Riktigt så lyckat är inte utfallet. På sina ställen är texterna torftiga och litteraturvetenskapligt närsynta. Till exempel gör akademiledamoten Anders Olsson en terminologiskt säkert helt korrekt, men för alla som inte är barnsligt förtjusta fallande trokéer verstekniskt överfixerad analys av ”Floden”. Agneta Pleijel bedriver, liksom flera andra medverkande, ett slags produktupplysning i sin ganska uppenbara guidning genom handlingen i ”Källan”. Jonas Ellerström tar sig an Till föraktet och verkar insatt, men slinter och råkar skriva om Vilhelm Ekelund istället för Stagnelius.

Minnesvärd är däremot Aase Bergs uppriktiga tes att det som gör Stagnelius till tonåringarnas diktare är ”den kitschiga och överexalterade banaliteten”. Hon avslutar ett friskt: ”Tack, Stagnelius för att du hjälper mig att fortsätta hata samhället!” Även Niklas Rådström vidrör tonårigheten och framhåller ”Till föruttnelsen”, också detta en hit, som ett exempel på ungdomens obarmhärtiga livsvillkor. Martina Lowdens kommentar till ”Dröm på havsstranden” är mindre än övriga medverkande tydlig i sina poänger, men också just därför lyriskt och spontant befriande i sammanhanget; ”Stagnelius längtan är ofta vertikal”. Aha?

Mest angeläget blir perspektivet på Stagnelius när han kopplas till populärkultur. Anna Hallberg identifierar ett science fiction-artat bildspråk och associerar till postapokalyps och Bladerunner när hotande kometer i ”Moln av dimmor hemskt sig lyfta” svänger sina röda svansar över den svartnande azuren. Rådström refererar till självmordsromantiska hits som (Dont Fear) The Reaper och There Is A Light That Never Goes Out. Lowden påminner sig om Polanski och vill basera en snygg psykotisk skräckfilm på Stagnelius dikter om svenska naturväsen. Repulsion, fast i en svensk sommarstuga, föreslår hon.

Referenserna till populärkultur, och överhuvudtaget konkreta förankringar i vår egen samtid, är enstaka undantag i utgåvan. Vilket är synd. Förstås finns mycket annat – som säkert också är nog så viktigt – att kommentera kring ett så mångbottnat författarskap, men visst är det redan känt att Stagnelius var en metrisk mästare? Och att det är lätt för en insatt läsare att uppehålla sig vid mystik, gnosticism och antika influenser. Så mycket fräschare och mer levandegörande då om man skrev om Stagnelius och globaliseringen, Ipred-lagen, smakhysterin i dagens chokladutbud, sociala medier, KBT, surdegshipsters, vampyrtrenden, Sven Otto Littorins påstådda sexköp, ungdomsarbetslösheten, kungabröllopet, närodlade grönsaker, Anna Anka eller i minsta fall undersökte vad slags inflytande han utövar på dagens litteraturutgivning.

Om fler av de medverkande i Femton röster om Stagnelius bara varit mer associativt frigjorda, mer frånhjärtatpersonliga och mindre sett uppdraget som en skoluppgift, kunde ett strålande initiativ verkligen fått utblomma i en samling lika fängslande som till exempel

…en älskelig Sols magnetiskt lockande strålar
Hölle i mystisk dans de svaga atomerna uppe

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2010-07-11 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-08 00:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3793

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?