Jag tror det var när Niklas Rådström gav ut sin roman En Marialegend 2016 jag fann en formulering i DN:s recension av den, jag tyckte var mycket användbar. Jag tror ordalydelsen var ”Något centralt i själva livsupplevelsen”. Jag kommer inte håg vem recensenten var, eller vad hens dom av boken gick ut på, bara att jag blev inspirerad till att ge denna lösryckta mening ett helt nytt sammanhang.

Jag klippte ut den och la den på min sambos bara höft. Jag tog ett kort så man kunde ana hennes kurvor. Just för att hon fortfarande är det för mig. Något centralt i själva livsupplevelsen.

Det står er fritt att göra vad ni vill med denna recension, men jag har varit förtjust i Niklas Rådströms författarskap länge, åtminstone på avstånd. Länge letade jag efter Bok (1989) som förutom Niklas text även innehöll grafiska blad av Lennart Aschenbrenner. Charmigt var också det verk Rådström skapade tillsammans med sin fru konstnären Catharina Günther-Rådström 2003 om blåmesen de döpte till Absint. Fågeln som återkom till deras fönsterbleck, och de blev allt närmare bekant med.

Så kommer jag då till denna drygt hundrasidiga poesibok Då, när jag var poet. Redan på sidan 7 har diktens jag tröttnat på att ”låta allt liv bli litteratur” – men sen handlar den delvis ändå om det – iallafall indirekt. Dikterna blir en väg att hitta in i skrivandet igen. Det är som om poesiskrivandet för handen och huvudet nästan har samma verkan som ljuv musik för öronen. Det tilltalar något hos mig som läsare som inte riktigt går att ta på. Befriande nog inte går det varken att formulera eller mäta.

Dikterna får mig att längta ut i en höstkall lövskog i slutet av oktober. Du vet den där stunden då du bara stannar upp och drar in alla lukter i näsan. I samma ögonblick har du glömt hur du kom till denna plats, eller vart du ska sen. Allt är bara ett tyngdlöst nu.

Jag tycker om att vara mitt bland sidorna i denna bok. Den får mig att glömma allt vardagsskav, allt ”jaha, det kanske är dags att göra käk nu”. Det känns också som tiden har en viss betydelse i detta verk, och den växande förmågan att uppskatta det lilla. Att jag vid snart 50 faktiskt kan bli glad av något så litet som när kvällssolen skiner genom lövverket i en alm. När jag var 25 hade jag mycket högre krav än så.

Jag vet inte om jag samlar på det precis, men det finns ju hela dikter eller enskilda diktrader genom den svenska lyrikhistorien som jag fastnat för så hårt att det dristat mig till att skriva till författarna bakom dem. Strax innan poeten Göran Palm (1931-2016) dog, bad jag honom handskriva sin dikt ”Havet” till mig. Likaså fick min finlandssvenske favorit Claes Andersson (1937-2019) en tid senare, samma förfrågan om sin berömda kärleksdikt som slutar ”…var i helvete håller hon hus?”

Nu senast kunde jag inte låta bli att fråga Niklas Rådström om min favoritrad i detta verk. I just love them.

Där du inte är

där finns inte jag