Recension

: Myggor och tigrar
Myggor och tigrar Maja Lundgren
2007
Albert Bonniers förlag
6/10

I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia

Utgiven 2007
ISBN 9789100115111
Sidor 509

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Maja Lundgren, född 1965 i Stockholm, är verksam som litteraturkritiker och som översättare från engelska och franska. Hon debuterade 1993 med romanen ”Sprickan i ögat”. 2001 utkom den uppmärksammade romanen ”Pompeji”. Hennes senaste roman ”Myggor och tigrar” är en av 2007 års mest omdiskuterade böcker.

Sök efter boken

Vadå? Rubriken? Det är inte jag som säger det, det är Lundgren själv. Myggor och tigrar har gett upphov till en av årets hätskaste kulturdebatter. Jag tänker försöka prata mer om boken än själva kontroversen – gå in på tidingarnas kultursidor och läs själva – men först tänker jag snudda vid en annan debatt.

För snart en månad sedan uttalade sig Leif GW Persson om Camilla Läckbergs böcker. Om Camilla Läckbergs böcker tycker GW inte.

En del deckarförfattare, som Läckberg, håller samma litterära kvalitet som en novell i Min Häst.

Andra höll med, och givetvis lät svaret inte vänta på sig. I Expressen skrev Linda Skugge:

Att Brunner och Ranelid blir gröna av avund när det kommer fram unga och vackra deckardrottningar och dominerar hela boktopplistan förstår jag.

Och vips är det som så ofta i svensk kulturdebatt: av ett uttalande som handlar om litterär kvalitet (vad nu Leif GW Persson vet om sånt) blir en debatt om något helt annat. Och givetvis hade man redan på förhand kunnat räkna ut vilka som skulle yttra sig, vilka argument de skulle dra upp, och vilka ståndpunkter alla skulle inta. Det blir liksom så i ett land där 9 av 10 kulturdebatter förs av samma 30-40 pers.

Och det är ju, som väl ingen kunnat missa, i just den ankdammen Maja Lundgrens nya bok delvis utspelar sig. Vi tas med till kulturredaktioner, släppfester och förlagstillställningar där det pågår ett evigt flinande ryggdunkande med kniv och där, enligt Lundgren, männen bestämmer – inte officiellt, givetvis, men med hjälp av eviga små nedlåtande gliringar (det är de som är myggorna), maktspel, sex, personliga övergrepp, organiserade förtalskampanjer på Aftonbladets kultursidor riktade personligen mot Maja Lundgren i form av rubriker, typografiska tecken, "slumpmässiga" ord som givetvis anspelar på just henne… Som sagt, ordet "paranoid" är inte mitt ordval.

Och det är där Lundgren får problem. För egentligen är det ju idiotiskt att hetsa upp sig över att hon använder folks verkliga namn (apropå hyperkänslighet är det givetvis det folk hängt upp sig på). Herregud, det finns en begränsad mängd redaktörer och författare i Sverige; det här är ingenting som inte Strindberg ("Vi ses i nästa bok!"), Lundell eller Guillou gjort femtielva gånger. Skillnaden (könet undantaget) är väl bara att Lundgren skiter i charaden – hon låtsas inte dölja deras identiteter bakom ett genomskinligt alias, menar hon Carl-Johan Vallgren så skriver hon det och inte Clas-Jonas Wallqvist. Nej, kruxet är att hon medvetet gör det så svårt för sig – eller kanske snarare gör det så lätt för andra att avfärda henne som en förföljelsemanierad kulturtant i behov av aluminiumfoliehatt. Jag kan inte låta bli att tänka att det måste vara ett litterärt grepp i detta, att medvetet utmåla sig själv som en som tror att ALLA (och speciellt då alla män) i svenskt kulturliv är ute efter att sätta dit just Maja Lundgren personligen; att hon gör sig själv till en "envar"-karaktär, en personifiering av alla de som känner sig förtryckta…

Men det blir också lite motsagt av de sisådär två tredjedelar av boken som inte utspelar sig i Sverige utan i Napoli, där hon vandrar runt bland mafiosi med huvudet fullt av allt från romantiska rövarbilder till höglitteratur. Det är de som är tigrarna; som inte skäms över att vara macho, som inte sticker under stol med att de bestämmer. Här blir boken – eller verkar i alla fall bli – en rak dagbok, väldigt personlig; ibland i form av långa beskrivningar, ibland bara korta, skissartade anteckningar. Man kliar sig i huvudet och undrar vad hennes redaktör sysslat med. Men det är också här det känns som om jag kommer boken på spåren; det är en undersökning av maktstrukturer, tolkningsmönster och förutfattade meningar, både uttalade och underförstådda, språkliga, könsliga, politiska, klassmässiga, religiösa… sådana har vi ju alla, även Lundgren (vilket hon inte gör någon hemlighet av). "Omertá" är ett ord hon drar upp både för maffian och kulturlivet; hur säger man emot det som aldrig sägs högt? Hur störtar man den makthavare som flinar och förnekar att han har någon makt alls? I valet mellan att hålla käft och att gå till attack väljer hon det senare, väl medveten om hur det får henne att framstå.

Som roman betraktat är Myggor och tigrar en förbryllande upplevelse. Den spretar vilt mellan knivskarpa iakttagelser och långrandiga vardagsbetraktelser, mellan ilsken stridsskrift och introspektiv självbetraktelse, mellan legitim och överdriven paranoia. Även om det är uppfriskande att läsa de allra hätskaste vredesutbrotten är den också långa stycken rent ut sagt tråkig. De som förväntar sig mer i samma stil som den fantastiska Pompeji blir besviken; men det är ju inte heller hennes avsikt.

Många tror att jag har löst problemet. Att Pompeji utgjorde humorns seger över hyckleri och bister verklighet. De vill ha mer tröst. Nu skriver jag en mörk bok i stället. Jag måste lita på min läsare.

Och i den ankdamm vi lever i läser förstås alla utifrån sina egna ryggdunkande förutsättningar – hejsan indignation och rubriker med "rasar", "chock" och "skandal".

På försättsbladet har förläggaren antecknat en rad namn på män jag angriper. Såvitt jag kan se är dessa namn det enda han antecknat.

Det är lättare att beundra Myggor och tigrar och dess "Fuck you, I won't do what you tell me"-attityd än det är att gilla den. När debatten klingat av, när allt är som vanligt igen, hoppas jag att Maja Lundgren fortfarande står upp. För hon har mycket att ge, men som drivkraft är hat bara effektivt över korta sträckor och hon förtjänar mer än att vara den där galningen i hörnet som tar på sig allt det mörka. Myggor och tigrar lyfter på förlåten till samma kulturdiskussion som sen gör allt för att dra ner den igen. Jag håller inte med om allt i den, och det vete fan om den ens är så bra som den borde vara; men den är relevant.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2007-08-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 22:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2614

3 kommentarer

Neapel, om jag får be.

Gnällspik Oregistrerad 2007-08-30 22:52
 

Se Neapel och sedan dööö… Om ni kan få tag i Miraklet på Capri av Stanislav Dygat är det en trevlig bok som utspelar sig i Neapel. Fast nu avvek jag från ämnet.

Hjommd Oregistrerad 2007-12-17 21:36
 

har just läst boken. Inte imponerad tyvärr. Bra rescention men jag skulle nog bara gett den 2/10

kaffe-koko Oregistrerad 2008-03-29 18:56
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?