Eh.

Och jo, det känns som ett orättvist sarkastiskt sätt att recensera en bok jag borde gilla. Jag gillade ju verkligen Gappahs debut, novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Jag gillar mycket modern afrikansk litteratur. Memorys bok har mycket som talar för sig.

Och ändå: eh.

Kanske har jag överdoserat på de här unga exilafrikanska romanerna på sistone; Gyasi, Selasi, Bulawayo, Adichie … Utmärkta författare hela bunten, och böcker med både viktiga teman och gripande handlingar, men någonstans känns det som om de lärt sig Skriva Romaner på samma skrivarkurser på amerikanska universitet. Det ska vara Teman, det ska vara Budskap, det ska vara Problematiserande, och det måste finnas en Hook.

I Memorys bok är hooken denna: Memory sitter i fängelse för ett mord hon kanske eller kanske inte begått – hon vet nog mer än hon talar om för oss, men hon tänker berätta hela historien så vi får vänta lite. Och hennes historia är komplicerad, inte minst av det faktum att hon, med föräldrar uppväxta i apartheidens Rhodesia och själv uppvuxen i Mugabes Zimbabwe, är svart men albino. Inte riktigt svart, inte riktigt vit. Uppvuxen i en svart familj, men uppfostrad av en rik vit man som adopterade henne … eller köpte henne, om vi ska säga det rent ut. (Inte av det skälet.) Nu är det han som är död, och samma statsmakt som aktivt uppmuntrat till förföljelser av de återstående rika vita landägarna ska nu ställa henne, som går i två världar men inte är välkommen i någon, till svars för det.

Det är ett upplägg som borde kunna öppna upp för allt möjligt, och det gör det också. Gappah tar i från tårna och väver in mängder här; manligt vs kvinnligt, traditioner vs modernitet, europeiskt vs afrikanskt, samhälleliga vs personliga brister … det förmätna i att en vit man tror sig kunna ge en svart flicka (om hon nu kan kalla sig det) ett bättre liv än hennes föräldrar, det faktum att pengar och stabilitet faktiskt har enorma fördelar. Sexualitet, identitet, allting ska in, och Gappah är en tillräckligt god berättare för att smyga in det utan att skriva oss på näsan, väver in lagom många ord på sina karaktärers icke-engelska språk för att vi ska få lokalfärg … Och alltihop känns bara lite för perfekt, lite för mycket som om hon bockar av teman på en checklista och använder det gamla greppet att hålla inne med viktig information till slutet för att skapa spänning. Här finns gott om ögonblick och iakttagelser som är väl så starka som i Sorgesång, men handlingen som håller ihop dem går på konstgjord andning. Det är en roman som vill få jorden att gunga men spelar på alldeles för säkra kort.