Min bokmässa blev afrikansk i år. Kanske inte så konstigt när det var temat för det hela, men en av de fascinerande sakerna med bokmässan är att seminarierna är så många att man kan proppa fyra dagar fulla med dem, sedan jämföra med en vän som gjort samma sak, och finna att man haft helt olika mässupplevelser. Ville man kunde man även i år lyssna på främst svenska eller anglosaxiska författare. Ville man kunde man gå bara på seminarier om bibliotek, eller om samhällsfrågor, eller om skolan. Men jag valde att prioritera Afrika, och det ångrar jag verkligen inte.

Redan första seminariet var lysande: Nuruddin Farah talade bland annat om osäkerheten som hela tiden var närvarande under uppväxten i Somalia, den att aldrig veta om man skulle kunna gå över slätten utan att bli attackerad. Många författare har tagit upp erfarenheter av krig och revolutioner i sina böcker, bland andra etiopiska Maaza Mengiste. Orsakerna till de många konflikterna talas det inte så mycket om, men att kolonialismens indelning av kontinenten med hjälp av linjal ligger bakom en del kan anas. Farah överför geografin till den mänskliga kroppen, och hos flera av författarna är det snarare den man talar om som utnyttjad av makterna än landet i sig. Även hos Chris Abani kommer kroppen på tal – han beskriver här kvinnans kropp som en duk som mannen använt för att måla sig själv på. Ett av hans stora ämnen är just manligheten och dess aggressivitet: hur den använder sig av negativ bekräftelse: du är inte en man för att du är stark, du är en man för att du inte är svag.

Seminariet På G från Afrika där Kopano Matlwa, Ondjaki, Petina Gappah, Tolu Ogunlesi, Irene Sabatini och Biyi Bandele medverkade. Foto: Claes Jansson.

Det är svårt att sammanfatta fyra dagars afrikanska seminarium. För att inte säga omöjligt. Men skulle jag försöka så skulle jag använda de tre ord som bilar denna krönikas titel: kartan, kroppet, språket. Eller sammanfattade i ett: identiteten. Många av författarna lever idag i andra länder än de afrikanska stater som de kommer ifrån. De flesta av dem skriver på ”kolonialspråken” engelska och franska snarare än på kikuyo eller yoruba. I stort sett alla får frågor kring det här, men det verkar inte vara en så stor sak för dem: de svarar nästan genomgående att de skriver det de skriver, på det språk som passar dem bäst, och de gör inte anspråk på att representera. I alla fall inte i första hand.

Petina Gappah, författare från Zimbabwe som länge varit bosatt i Schweiz, uttrycker det kanske bäst när hon säger att engelska och franska inte är språk som är främmande för Afrika. ”Det är som att säga att man ska skriva med en pinne i sanden eftersom datorn är främmande för Afrika”. Så ser inte världen ut idag. Chris Abani, som har brittisk mamma och nigeriansk pappa, berättar hur han ges olika nationaliteter vart han än kommer. På Nya Zeeland tog man honom för maori och blev förnärmad när han inte kunde prata deras språk. I USA där han nu bor ses han som amerikan och hamnar på hyllan märkt ”fiction” i bokhandeln. Däremot hamnar helamerikanska – och vita – Dave Eggers på hyllan för ”African American Writers” när hans senaste bok har en svart man på omslaget.

Idag kan en afrikansk författare vara vem som helst, det är det otvivelaktigt positiva budskap som mässans mångfald intervjuer ger. På det jättefina seminariet med titeln ”African love stories” säger Monica Arac de Nyeko från Uganda att hon länge trodde att författare var synonymt med ”döda vita engelsmän”. Och att hon i inledningen av sitt författarskap tänkte att hon måste skriva historier som innehåll månbelysta öknar, och gärna ett antal trummor. Idag presenterar hon istället en novell om lesbisk kärlek mellan två unga flickor. Såna finns i Afrika också.