Utgiven | 2010 |
---|---|
ISBN | 9789173432221 |
Sidor | 384 |
Orginaltitel | O Outro Pé da Sereia |
Översättare | Irene Anderberg |
Årets bokmässa har tema ”Afrika”. Många har kritiserat detta; för några år sedan var temat ”Estland”, nu får en hel gigantisk kontinent en mässa att dela på? Är inte det rätt fånigt? Kanske inte. Kanske är det tvärtom ett utmärkt tillfälle att mitt i röran och trängseln på mässan sluta betrakta Afrika som en enda mörk fläck på kartan.
Mia Couto kommer till bokmässan – missa inte honom. Hans roman Sömngångarland från 1992 räknas ofta som en av de stora afrikanska romanerna, och det med rätta. I den är det inbördeskrig i Mocambique, och två separata berättare – där den ena kanske bara är berättad av någon i den andra, eller tvärtom – plockar båda igenom askan efter ett nedbränt land och dess nya och gamla historier för att hitta något att leva av, fysiskt och psykiskt. Den finns utgiven på En Bok För Alla. Läs den, den är fantastisk.
I Sjöjungfruns andra fot är kriget slut sedan flera år tillbaka och det finns större möjligheter att faktiskt bygga något på de där berättelserna man grävde fram. Eller? Den börjar med något som känns som en parodi på västs bild av Afrika, rakt ur Gudarna måste vara tokiga, med en amerikansk spionsatellit som dimper ner mitt framför en obildad herde som bestämmer sig för att det måste vara en död stjärna. Problemet är att detta (enligt den lokale, mobiltelefonförsedde trollkarlen) drar på honom en förbannelse, vilket leder honom och hans fru på en pilgrimsfärd där de snubblar över en uråldrig staty av Jungfru Maria (eller om det nu är en gammal afrikansk vattengudinna, eller varför inte båda) och en gammal kista med en dagbok… och där tar vår berättelse en rejäl sväng: för huvudpersonen är inte den vidskeplige getaherden, utan hans välutbildade fru Mwadia, och när hon åker in till stan med fornfynden är det år 2002 i ett modernt Afrika. Medan hon återupptäcker sin barndomsby och hur den förändrats bläddrar hon igenom den 450 år gamla dagboken från kolonialismens barndom, och när sedan en rik svart amerikansk historiker och hans brasilianska fru rasar in mitt i alltihop på jakt efter sina Rötter och mocambikierna gnuggar händerna över alla dollar de ska lura av de naiva jänkarna är liksom scenen satt för en härligt rörig satir, om nu inte amerikanska militären bestämmer sig för att jämna hela byn med marken för att vara säker på att spionsatelliten inte faller i fel händer. Tänk en afrikansk Local Hero så börjar ni ana lite vartåt det drar.
Jo, det är mycket som händer här, i flera tidslinjer och i flera verkligheter, med lite ojämnt resultat. Mwadias betraktelser av det moderna Mocambique och bybornas väldigt olika bilder av världen de lever i och hur den ska förbättras vävs samman med 1500-talsdagboken, skriven av en tvivlande präst på väg från Indien till Mocambique i ett skepp fullt med negerslavar, och precis som i Sömngångarland börjar gränsen mellan verklighet och dröm lösas upp. Drömmar, vad är de egentligen? I århundraden har folk sett Afrika, bränt och skövlat och utbildat och förtryckt och befriat och krigat och beskrivit och grävt ut och demoniserat och kanoniserat och bett och besvurit och drömt för att få någon form av enhetlig bild av något som aldrig var menat att vara enhetligt. Nu är det andra tider och andra drömmar, men i botten ligger fortfarande allt det gamla i lager på lager och kan inte bara strykas och bortses från. Alla måste vi drömma, men alla måste vi också -
- Nu räcker det, fru Rosie! Kom inte dragandes med ert prat om drömmar hit och drömmar dit.
- Lugn, lugn!
- Drömmarna är som sjukdomar.
- Jag menade inget illa, fru Constanca.
- Det var drömmarnas fel att mina döttrar gav sig av härifrån. Och den här, sade Costanca och pekade på Mwadia, lever i en dröm utan slut.
Sorry. Man ska inte reta upp en mocambikisk matriark (Mwadias mor är ingen matriark, hon är en förtryckt outbildad kvinna) (nej, hon står i kontakt med sin kultur) (nej, hon är ett offer för kolonialismen) (nej, hon är ett offer för militärdiktatur och inbördeskrig) (nej, hon är ett offer för manligt våld) (nej, hon är bara en mor som saknar sina utflugna barn) (ni fattar?). Couto är en stor berättare och kan sin Márquez, och i Sjöjungfruns andra fot skapar han en komplex idékarta över sin del av Afrika, där man måste ta hänsyn till allt fler perspektiv (även om Coutos eget ibland blir väl tydligt), där väggarna mellan olika världar, synsätt och tider är tunna. Då skapas ibland förvirring. Då skapas också ibland stor skönhet, humor och tragedi. Inte riktigt lika stor som den kunde varit, och lite saknar jag det där ögonblicket då man vaknar och ser allt lite klarare, men det är svårt att inte svepas med.
Publicerad: 2010-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2010-09-21 23:49
En kommentar
[...] som besöker mässan är bland andra – med länkar till aktuella recensioner – Petina Gappah, Mia Couto, Ngugi wa Thiong’o, Chris Abani, Nuruddin Farah, Tahar Ben Jelloun och Nadine Gordimer. Vi [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).