Ett av de tyvärr alltför få evenemang jag hinner besöka på fredagen är lunchsamtalet mellan vännerna Mia Couto och Henning Mankell. I 45 minuter sitter de och talar om sina erfarenheter och berättelser om att leva i Afrika och speciellt då Mocambique. Två av Coutos historier fastnar i huvudet och känns väldigt träffande:

Den första gäller hur han blev inkallad som lokal expert när CNN skulle bevaka översvämningarna i Mocambique för ungefär 10 år sedan. Det är första gången sedan kriget som CNN ens märker att landet existerar, så de dyker upp i full savannmundering mitt i miljonstaden Maputo och sätter på kvällen upp en hel liten studio på en gata. Innanför avspärrningen kameror och strålkastare som väntar på intervjuoffret, utanför tusentals nyfikna Maputobor; ”Vad händer? Har någon blivit mördad? Är det filminspelning?” Couto (infödd mocambikier, men vit, blond och helskäggig) dyker upp och publiken inser: Det är filminspelning – med Chuck Norris! Jubel utbryter. Intervjun kan inte genomföras. CNN ber Couto lugna publiken, vilket han gör – och jublet stiger ännu högre: Chuck Norris talar perfekt portugisiska, med mocambikisk dialekt dessutom! Till slut får respekten för Walker, Texas Ranger överhanden och publiken går med på att vara tyst… tills någon utropar ”Bröder! Jag känner igen honom! Det där är inte Chuck Norris, det är Mia Couto!” Och oväsendet stiger igen, nu direkt mot Couto: ”Varför låtsas du vara Chuck Norris?!?”

Den andra historien gäller det faktum att analfabetismen i Mocambique är bland de högsta i världen. Couto kommer en kväll ut ur sitt hus och ser en ung pojke springa emot honom med något i handen. Han bor i ett land där man kan behöva vara rädd för barn, så han ryggar tillbaka, men allt pojken har är en bok. En bok Couto har skrivit. ”Senhor Couto, det här är er bok, jag ger den tillbaka till er.” Det visar sig att pojken inte kan läsa, men att han såg en flicka bära runt på boken, kände igen Coutos bild på omslaget och tog för givet att flickan stulit den från honom. Så han snodde den och gav tillbaka den till den rättmätige ägaren. Couto ber honom behålla boken och lära sig läsa. Sju år senare sitter Couto och signerar böcker när en nu vuxen man lägger samma bok framför honom och säger ”Jag har lärt mig läsa nu, och det här är min absoluta favoritbok. Kan ni signera den åt mig?”

Författare är inte superhjältar, men alla behöver en egen litteratur att ta till sig. Kanske hjälper den också mot rädslan vi kan ha för varandra.

Senare hinner jag även se Richard Dowden tala om sin bok Afrika: framtidens kontinent (Leopard förlag) som rekommenderas varmt.

Annars är det mest svett och ömma fötter. Två dagar till ska man överleva. Hejdå bokmässan, vi ses i morrn.