Utgiven | 2009 |
---|---|
ISBN | 9789100122355 |
Sidor | 384 |
Orginaltitel | The Enchantress of Florence |
Översättare | Hans Berggren |
I fjol var det 20 år sedan Salman Rushdie dömdes till döden för att ha skrivit en roman – vilket, som recension betraktat, väl får anses vara en tydlig om också missriktad sågning. Som många andra plockade jag åt mig och läste Satansverserna i tron att jag skulle hitta en torr, ilsken polemik mot islam, och tappade hakan när jag i stället hittade en av de vackraste, lekfullaste, livligaste moderna sagor jag läst.
I fjol (i Sverige i alla fall) släppte Salman Rushdie också Förtrollerskan från Florens, en roman som – till skillnad från föregångaren Clownen Shalimar – på ytan inte verkar beröra dagens konflikter och religiösa fanatism alls. Den utspelar sig ju trots allt på 1500-talet, då hade de väl helt andra problem?
Indiska barn får än idag, precis som de säkert gjorde när Rushdie växte upp i Bombay på 40-talet, höra berättelser om den muslimske mogulen Akbar den store (jo, på arabiska blir det ”Den Store den store”) som tillsammans med sin sluge hinduiske premiärminister Birbal styrde Indien med rättvisa, tolerans och medmänsklighet. (Det finns en utmärkt antologi utgiven av Karavan; rekommenderas.) Om de berättelserna är sannare än Gustaf Vasas äventyr i Dalarne kan säkert diskuteras, men frågan är väl om en sägen måste vara sann för att vara betydelsefull (där har vi satansverserna igen, ja, men också en grundfråga som löper genom hela den här romanen). Alltnog är det vid Akbars hov som en mystisk främling från Italien dyker upp mitt i allt det dära vishetandet och låter antyda att han har en berättelse mogulen måste höra. Den börjar i Florens några år tidigare… eller rättare sagt, den börjar i Indien många år tidigare… eller rättare sagt… etc. Och igång drar den där väloljade berättarmaskinen, sveper fram och tillbaka mellan öst och väst, tar stora kliv genom decennier och generationer, vimlar av prinsar och bönder, horor och prinsessor, präster och världsresenärer, filosofer och våldsverkare. Precis som Midnattsbarnen är det en rapport från och till en brytningstid. Rushdie verkar vilja gå i fotspåren efter Eco, Maalouf eller för all del Bengtsson; en berättelse om en fjärran tid som ändå är rätt lik våran, där världen stod och vägde, där en civilisation var på väg upp och en annan ned, där stora personligheter – Akbar, Vespucci, Machiavelli – passerar genom handlingen som små kuggar i ett större spel, där saker kunde ha gått annorlunda (och kanske gjorde det också).
I framtiden var det hårdheten, inte civilisationen, som skulle härska.
Överhuvudtaget är det mycket speglar här, och i speglar kan man aldrig veta åt vilket håll något går, och vilket som är original och avbild.
…och ändå, näe, det tänder inte på alla cylindrar. Nog är Rushdie fortfarande en av litteraturens säkraste stilister, hans språk är (även i den lite väl torra översättningen) lika vackert som någonsin, och han har så mycket han vill säga här. Om förhållandena mellan öst och väst, tro och vetande, härskare och undersåte, manligt och kvinnligt… men han verkar inte kunna få ur sig det utan att det ena tar övertaget över det andra.
Precis som med Satansverserna, fast tvärtom, är det här inte den roman som man förväntar sig. Efter de första 100 fantastiska sidorna, där Akbars hov målas upp som en vacker dröm så fjärran redan på 1500-talet att det knappt ens var verkligt då, gräver han ner sig i ett evigt refererande i andra hand (som en våldsamt överproducerad och sönderjammad cover på De osynliga städerna), rabblar indisk och florentinsk inrikespolitik, skapar ”starka” kvinnoporträtt som mest känns som 60-årsfantasier, döljer filosofiska plattityder bakom vackert språk, hoppar från historisk person till historisk person utan att riktigt ge deras romanversioner (speglar?) ett eget liv. Den blir lite för ofta rent ut sagt tråkig.
Han syr ihop det rätt väl mot slutet, och det är mycket det som ändå gör detta till en godkänd roman. Men inte mer än så, vilket gör mig lika besviken som varje annan gång Rushdie misslyckas att få till det där mästerverket vi vet att han har i sig. Som sågning betraktat är detta därmed ganska otydligt; men det kan nog både jag och Rushdie leva rätt gott med.
Publicerad: 2010-02-17 00:00 / Uppdaterad: 2010-02-17 09:14
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).