Innan man hunnit igenom första stycket i boken har vi fått passningar till Shakespeare, Tusen och en natt och Ghostbusters. Japp, Salman Rushdie är tillbaka i form, och jobbar som vanligt redan från början med att väva ihop uråldriga myter och berättelser med modern vetenskap och populärkultur tills han konstruerat (om) en hel idévärld.

Just början är i och för sig inte hans nya romans starkaste kort; med tanke på att Rushdie har en av de starkaste romaninledningarna någonsin på sitt samvete (Gibreel och Saladin som faller från himlen i Satansverserna) blir man lite smått besviken av att Clownen Shalimar tar ett bra tag på sig att komma igång på allvar. Men när man, som han vill göra här, vill ta alla de stora frågorna som varit på tapeten de senaste seklerna – religiös intolerans, inbördeskrig, hedersmord, diktatur, demokrati, ”civilisationernas kamp” och allt det där – och ta ner det på ett personligt plan, då krävs väl en rejäl uppbyggnad.

Handlingen spänner från 40-talets Strasbourg/Strassburg till raskravallerna i 90-talets Los Angeles, men med det evigt omstridda Kashmir som det nav allt svänger runt. Tre platser som verkar vara perfekta exempel på hur människor verkar vara oförmögna att leva fredligt sida vid sida, där de Stora Frågorna hela tiden avgörs med så mycket pangpang att man glömmer bort att det är enskilda individer som faktiskt är mitt i alltihop.

Clownen Shalimar lyckas trots sitt jätteanslag vara ett persondrama och en kärlekshistoria beskriven med millimeterprecision. Allt är ju så idylliskt i den lilla kashmiriska byn där alla lever i samförstånd, ägnar sig åt bröd och skådespel och gifter sig över religionsgränserna; men den stora världen tränger sig på och alla tvingas ta sig nya roller, identiteter, namn. Både politik och religion verkar ju utgå från att människan är perfekt, men Rushdies karaktärer är bara alltför felbara; clownen blir mördare när fanatismen dödar humorn, danserskan blir en hora, motståndshjälten blir en kolonisatör. Tillsammans lyckas de begå i stort sett varenda oförlåtlig handling man kan tänka sig, utan att vi någon gång kan säga ”jaha, de är helt enkelt Onda”.

Där en mindre fantastisk (i ordets alla bemärkelser) författare hade gjort en historia som började och slutade med att handla enbart om Kashmir eller enbart om ett älskande par gör Rushdie något mycket större, där allt hänger ihop; han skriver nya myter, och syftet med en myt är ju att vara allmängiltig. Kashmir var ett paradis, Kashmir var Paradiset, och både fruktträd, människor och ormar ligger nu söndertrampat under en stövelklack. Det är inte en optimistisk roman, men när Rushdie tassar genom Kashmir gör han det med svepande stråkar, en helt egen ackordföljd och helig vrede mot all helig vrede som ändå inte låter honom släppa humorn helt och hållet. En stor clown ska ju kunna få sina åskådare att både skratta och gråta.