Röde Orm torde inte behöva någon närmare presentation för den svenska läsarkåren. Redan 1945, när verket fullbordades med andra delen, hade den första tryckts i hela 16 upplagor. I SVT:s litteraturprogram Röda Rummet framröstades boken till 1900-talets tredje mest betydelsefulla (efter Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit och Harry Martinsons Aniara). Charlie Christensen avslutade förra året sin serietolkning av Röde Orm i fyra band. Nu föreligger alltså en helt ny romanupplaga med anledning av 60-årsjubileet av verkets fullbordan, åter med de klassiska illustrationerna signerade Gunnar Brusewitz.

Det enda man inte tycks lyckas med är en filmatisering som gör historien rätta. Hasse Alfredson sägs ha varit igång i mitten av 1980-talet, stärkt av filmiska framgångar som Den enfaldige mördaren, men det lär ha stupat på ekonomi, som så ofta.

Nåja, kanske vi ska vara glada över att åtminstone några episka och tillika visuellt extraordinära fantasiskapelser får vila ut i läsarnas egna sinnesvärldar. Röde Orm är och förblir i första hand en läsupplevelse, ett skepp som lastats med nordländska tillsjöfarare utklädda till käcka machoknuttar. Vore det inte för Bengtssons alltigenom befriande humor och den lätthet som han presenterar historien med, skulle hela spektaklet falla platt. Kanske också därför filmskaparna avstår?

Här finns hur många favoritkapitel som helst, berättelser invävda i varandra och alla de svängningar och ingredienser som en klassisk äventyrsroman kräver och lever av. Hjälten och hans vapendragare, vådliga eskapader i fjärran länder och kärlek som tycks vara lika självklar som förutsbestämd. Till mina favoritepisoder hör väl som hos de allra flesta det stora julgillet hos kung Harald Blåtand. Inte bara för att det är frejdligt skrivet, men även hur det kopplar berättelsen till historiska personer och händelser. Samt att det för med sig stora förändringar i Orms liv. Därefter, när han rivit av ett kort äventyr i England, kan han ordna upp sitt liv med gård och familj, något som är en förutsättning för det sista stora utfärden i Österled.

Till sist: Jag har alltid trott att det var tryckffelsnisse som var framme i den pocketutgåva mina händer nött. Men enligt denna nya utgåva ska det stå ”tjänat min herre Almansur” – inget annat. Första gången jag läste ut Röde Orm gick det en darrning genom kroppen, ett slags berättarteknisk sence of wonder. Vem är egentligen bokens berättare?