Krönika

Om Frans G Bengtsson

Han hade mycket god hand med kor och kunde ha blivit en utmärkt ladugårdsförman. Det var Frans G Bengtssons far som sa det och Frans G ansåg i resten av sitt liv att detta var det finaste beröm han någonsin fått. Det hade sin bakgrund i att han vid tjugoett års ålder fick en njursjukdom som tvingade honom att lämna studierna i Lund och återvända till gården Rössjöholm utanför Ängelholm, gården där fadern var förvaltare. Frans G kom hem för att dö men sysslolösheten gjorde att han började hjälpa till i ladugården. Detta har han skrivit om i essän Hur jag blev skribent. Han fick slutligen en lön på tjugosju kronor i veckan och skriver: ”… det var den enda form av honorar som jag någonsin i djupet av mitt hjärta känt att jag verkligen gjort skäl för”. Om det var det sunda men hårda livet eller om det var Guds eller ödets mening, går inte att säga, men Frans G tillfrisknade och återvände till Lund. Och av en god ladugårdsförman blev istället en av svensk litteraturs förnämsta skribenter.

Det är för romanen Röde Orm som Frans G Bengtsson är känd för en bredare publik i vår tid. Med ett småleende kan jag känna igen mig i hans ord om hur denna roman blev till. En lös tanke i ett författarhuvud, en enda karaktär som fascinerar och slutligen blir det en hel roman. I Frans G:s fall fick han kung Harald Blåtand så att säga på hjärnan och ur det och en tanke om en galärslav som från början var högerhänt men av sin tid vid åran blev vänsterhänt, växte Orm Tostesson och hans äventyr som viking fram. I romanen har Frans G varit konsekvent i sin litteratursyn. Idealet var de isländska sagorna och i det han själv skrev gäller: ”Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet.”

Litteratur och konst är alltså för Frans G något som framställs med möda och ansträngning efter stor tankeverksamhet. Litteratur är inte psykologiserande om känslor i långa inre monologer som han menar är rena fantasier och att detta har upphöjts till litteratur istället för det äkta – det litterära ideal som idag benämns ”show, don’t tell” – att läsaren genom karaktärernas ord och handlingar ska förstå deras psykologi. Frans G menar också att orsaken till att deckare och historiska romaner är så populära, beror på att där med nödvändighet finns handling och dialog, för att rädda sina egna känslor greppar läsaren efter dessa genrer.

Trots Frans G:s koketterande om att hans studier mest bestod av fest och schackspel blev han en mycket lärd man. Och det är i hans essäer som detta framstår så tydligt. Det finns ett antal essäsamlingar av honom som är lika läsvärda idag som de var när de skrevs. Frans G:s penna är flyhänt, metaforerna både bitska och roliga och när jag nu säger han är lättläst tror jag att han skulle le belåtet om han i sin himmel läser detta. För språklig talang innebär lättlästhet. Det finns en fördom att det som är krångligt och motigt att läsa är något som har varit svårt att skriva och krävt djup tankemöda. När det egentligen är tvärtom. Det som är lätt att läsa, det innebär inte förenkling, är också det som kräver mest av sin författare.

Mina essäböcker av Frans G är nötta och fulla av understrykningar och anteckningar i marginalen. Jag kan liksom inte låta bli dem och tar fram dem då och då och läser än en gång om De långhåriga Merovingerna eller om Människan och hennes lycka. Frans G:s texter har en förmåga att vara upplyftande, att höja över det vardagliga och ge ett sammanhang och en känsla av vad som är viktigt och inte.

Det med upplyftande av läsaren är också Frans G:s definition på vad som är bra och dålig poesi. Jag har provat teorin även på prosa och finner att den för det mesta håller där också. Hur svårt och hemskt ett ämne än är, skriver Frans G – om läsaren känner sig upplyft så är det bra. Det handlar om ordens valör, om stringens i de bilder som orden frammanar och om den rytm och musik som finns i helheten.

Vid snabba nedslag här och var i Frans G:s essäer kan man lätt få associationer till elitism och gammaldags träig, till och med patriarkal, lärdom. Men det är ytan som bedrar. Vid närmare läsning ser läsaren att det inte finns något förakt för den allmänna, så kallat vanliga, människan. Däremot finns det en ton av irritation, ibland illa dold ilska, mot den medelmåttighet som tror den är något. Frans G kan rasa mot byråkrater och statistiker, klåfingriga språkvetare och utarmning av kultur och bildning. Det är på ett sätt en civilisationskritik som ibland tydligt lyser igenom. Det som framstår som det motsatta och det åtråvärda är emellertid inte den upphöjde akademikern på lärdomens piedestal utan istället visar Frans G på det äkta hos strävsamma arbetande människor.

Man har jämfört Frans G med hans två stora idoler, författaren Joseph Conrad (bla. Mörkrets hjärta) och filosofen Arthur Schopenhauer, just på grund av en pessimistisk grundsyn. Conrads shakespearska ”alla-dör-på-slutet-tragedier” där människor måste fullfölja de öden de är födda till och där kritik mot materialism, civilisation och icke autentiskt liv är genomgående, är något som Frans G är full av beundran för.

Schopenhauer som skrev verket Världen som vilja och föreställning och hade åsikten att människan skulle förneka sin vilja, behov och önskningar, för att se den verkliga verkligheten, tingen som de är i sig, ser Frans G istället på med ett roat överseende. Den buttre farbrorn i Frankfurt am Main kunde för all del ha sina poänger men han levde inte som han lärde. Självmord borde ha varit den ultimata konsekvensen av det totala förnekandet av viljan som Schopenhauer förespråkade, men istället var filosofen mycket mån om att hålla sig kvar i livet och akta sig för sådana saker som pestepidemier. Men det pessimistiska, svartsynen, får förmodas vara det som Frans G kunde känna igen sig i.

Frans G skriver i essän Om böcker och deras användningar om läsaren som hålls borta från de äkta klassiska verken med att de görs så märkvärdiga med all kring-litteratur, böcker om böckerna – litteraturhistoria, analyser, ”dårhusalster och kommentarer … lärt svammel…” – att ingen vågar närma sig dem. Och i de otal moderna böcker som publiceras serveras det hafsigt hopkomna som är inne för dagen, ”alstrat av sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…” Frans G anser att det triviala och vardagliga, det förenklade, har gjorts till ideal i motsats till de tidlösa verken. Den essän är bara ett av många ställen där han med ett syrligt anslag använder adjektivet ”modern”. Det är då inte i betydelsen framsteg utan i betydelsen dagslända som han ironiserar över modernitet samt övertron på ett eventuellt nytänkande eftersom de flesta tankar som finns att tänka ”redan vore slitna på kung Orres tid.” I essän Försök till en optimistisk betraktelse tar Frans G ut svängarna rejält när det gäller pessimistisk kultursyn i och med att det optimistiska ligger i att nu har all dumhet kommit fram ur djupen så nu kan det inte bli värre.

Frans G beskriver sig själv i ett brev till en vän 1925, som att han ena stunden har storhetsvansinne och nästa stund är nere i en avgrund av självförakt anseende allt han gör som pekoral. Han verkar också ha haft en lidelsefull och närmast smärtsam skapargärning eftersom han kan påstå sådant som att författarens bästa stunder är när han slipper skriva. Det tyder på en man som hade stora, närmast enorma, krav på sig själv. Han ville leva och skriva som han lärde när det gällde litteratur. Han är också beskriven som att ha varit en melankoliker. Kanske led han av depressioner och ovanpå det pessimism. En konservativ med självtvivel som i sina texter ställde sig utanför som iakttagare, en åskådare av inte bara litteratur utan även av livet självt. Men det finns också en humor som är mild, vidsynt och medlidsam och där finns en förnöjsamhet. Han kunde skriva om konsten att vara lycklig och vad som var viktigt i livet, om fiskelycka och god sömn och där poängteras det lilla, enkla livet som det högsta av tillstånd. Att ligga i gräset en varm sommardag.

Kanske var det för Frans G:s kärleksfulla hyllning till denna enkelhet och basala livsglädje som han själv blev så läst och älskad. Essäsamlingen För nöjes skull kom ut 1947 och såldes i 40 000 exemplar vilket visar att helt vanliga läskunniga bönder och arbetare också älskade Frans G. Han skrev för en bred publik och han är folkbildande men inte mästrande. Och Röde orm var sin tids Harry Potter när det gäller popularitet. En högfärdig elitist skulle inte ha blivit så populär och läst av så många människor. Det skulle passa med en travestering här, att han lästes på latin av lärde män och på bönders språk av bönder. Sedan var det förstås alla intressanta och spännande ämnen han skrev om, allt från antikens personligheter till författare, generaler och vikingar, intet ämne tycks ha varit honom främmande. De livsöden han beskriver, var och i vilken tid de än verkat, är intressanta på så vis att de enskilda människornas betydelse kommer fram. Det kan gälla en general under Napoleon eller en författares skilda verk.

Frans G:s essäer är lika läsbara idag som de var för över ett halvsekel sedan. De finns på närmsta bibliotek eller antikvariat och den som ännu inte har läst dem har en högtidsstund framför sig.

Så var då Frans G Bengtsson en ladugårdsförman i en akademikers klädnad? Det går att dra den slutsatsen. Han skrev sonetter, en italiensk versform, om de mest högstämda ting och medger att han under sin tid med korna utformade tekniken. En av sonetterna som heter Betesmarken är avslöjande. Där diktar han om hur han låg i gräset och läste Schopenhauer:

Mitt Ting i Sig blev sommarlukt från maden
av mynta; och min Värld som Föreställning
blev vipors flax runt kvigor som idissla.

Fotnot: Frans G Bengtsson levde 1894-1954, G står för Gunnar.

Ingrid Kampås

Publicerad: 2019-07-14 00:01 / Uppdaterad: 2019-07-13 10:43

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?