I nya romanen Utanför allt har Elisabeth Lindfors lämnat de folkhemmets kulisser där debuten Hon hette Agnes utspelade sig. Istället bjuder hon in till ett vagt framtidsland där allt gått åt skogen. Resurserna räcker inte åt alla. Diktatur råder. De som inte ställer upp på den nya maktordningen förvisas till förfallna områden som saknar elektricitet och rent vatten och där de övervakas av väktare långt ner i hierarkierna.

I en sådan tillvaro utanför allt lever Elma Oter under antaget namn. En gång var hon en framstående filmregissör. Nu försöker hon desillusionerat hålla sig undan. Men så får hon chansen att skriva brev till sin dotter, som befinner sig utanför diktaturens gränser. Breven ska smugglas ut av en räcka underjordiska kontakter. Men är kontakterna verkligen att lita på?

Till det yttre är Utanför allt med andra ord betydligt mer dramatisk och spänningsinriktad än Lindfors debut. Ramberättelsen utgörs av att dottern efter Elmas död låter publicera hennes brev och dagböcker, och vi ska undra vad som hände och om de någonsin återförenades. Spänning och dystopi är emellertid en mer fiktiv form än vad som riktigt klär Lindfors.

Elisabeth Lindfors är en vardagsnära författare. Hennes stilistik har sin styrka i att den är så enkel och naturlig att man knappt kopplar att den finns där. Det skär sig inte helt med det dystopiska, men det är inte klockrent heller.

Det kaotiska tillstånd som ska ha uppstått i en värld lik vår egen och av outredda skäl känns igen från exempelvis Anna-Karin Palms Herrgården. Och den där diffusa samhällsförändringen känns ganska gjord. Jag är lite trött på det och skulle hellre höra hur författarna tänker sig att detta nya, postkatastrofala samhälle uppstått. Nog måste de ha en idé? Det känns som att de är vaga för att nå allmängiltighet, för att hålla dörrarna öppna för vars och ens föreställningar och jag blir irriterad på att det känns som om de undanhåller något.

Få kritiker skulle väl avfärda svenska dystopier över lag – vi har ju till exempel Boyes Kallocain – men nog står många svenskängsliga framtidvisioner sig slätt jämfört med andra författares verkliga erfarenheter, från Förintelseskildringar som Mannen utan öde till östeuropeiska diktaturer som i Kunderas Skämtet eller hos rumänsk-tyska Herta Müller.

Men även om berättelsen inte är helt på pricken blir jag mer och mer på det klara med att jag gillar Lindfors. Hon är en så lågmält sympatisk författare. Det är inte det att Utanför allt är så storslagen eller plötsligt drabbande. Snarare lägger man sig till rätta och trivs i den. Som en kär gammal kudde eller en trivsam kopp välbekant te. För det är som sagt inte romanens yttre händelseförlopp som lockar, inte de praktiska omständigheterna. Inte diktaturen, inte motståndsrörelsen. Det är det vardagliga. Livets gång. Kvinnoporträttet, människoporträttet. Som Agnes, om än i mindre grad, kan Elma vara en vän att ha med sig.