Krönika

Berättelsen om framtiden

Det sägs att de stora berättelsernas tid är förbi. Med det menar man normalt inte berättelser typ Sagan om ringen eller På spaning efter den tid som flytt. Man menar politiken. De stora lösningarna, tron på en bättre värld, ”från mörkret stiga vi mot ljuset” och allt det där. Alla utopier är förstås inte sympatiska och när det perfekta samhället ska upprätthållas har utopisten en tendens att bli diktator.

Men inte alla utopier är extrema och inte alla gör fullt så mycket väsen av sig när de kommer och går. Många, många svenska berättelser handlar om den kanske svenskaste av utopier: folkhemmet. Det utopiskt goda hemmet som, med Per Albin Hanssons ord, inte känner till några privilegierade eller tillbakasatta, inte kelgrisar eller styvbarn.

Det är en berättelse som finns närvarande i förmodligen de flesta svenska böcker under 1900-talet. Senast läste jag Elisabeth Lindfors andra roman om Agnes och Knut, klassresenären som blir höjdare inom kooperationen, som är med och formar det moderna samhället, men tappar något på vägen. Som ligger och dör, något år efter millennieskiftet, bortglömd på en underbemannad vårdavdelning, och inte känner igen sig.

Folkhemmet föddes under en ekonomisk kris, 1930-talets. Möjligen dog det i en annan, 1970-talets eller 1990-talets, jag vet inte riktigt. När idéer dör så dör de ord för ord, tror jag, och därför hörs det inte så tydligt.

I 120-årsdagsantologin Snart går vi utan er. Brev till Socialdemokraterna slår 21 unga socialdemokrater näven i bordet – och symptomatiskt nog handlar en hel del i boken just om att ta tillbaka definitioner och problemformuleringar, att ta tillbaka orden. Vad är en ”arbetare”? Vilka är det som är ”närande” respektive ”tärande”, och är det verkligen människorna som ska anpassas efter marknaden eller tvärtom?

1990-talets ekonomiska kris är temat även för Gustav Fridolins nya bok Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation. Där sätter han in sin egen (och min) generation i sitt sammanhang av krympande social trygghet och framtidstro. Med två politiska block att välja på, men bara en politik. Själv menar han att vi inte har råd att spara på det sättet. Vare sig ekonomiskt eller humanitärt.

Bland det mest gripande jag läst om politik är nog ändå Gun-Britt Sundströms enkla historia i textsamlingen Bitar av mig själv om hur hon chockat går med i SAP efter högersegern valet 1976, och sedan storgråtande ur efter EU-inträdet. Hade hon inte haft barn hade det kanske slutat där: ”Det tjänar ingenting till, kan man inte säga till dem man har satt till världen.” En ny tro infinner sig alltså, baserad inte bara på logiskt resonerande utan också på nödvändigheten. Det tjänar till, det måste.

Av berättelser, av att tala med varandra, jämföra och sätta ord på, lär vi oss nämligen att möjligheterna sällan är så snäva som den rådande retoriken vill göra gällande. Världen har sett ut på nästan oändligt många olika sätt. Den kan se ut på nästan oändligt många olika sätt. Det om något är väl en stor berättelse.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-05-26 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-10 19:00

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?