Recension

: Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation
Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation Gustav Fridolin
2009
Ordfront
9/10

Bortskämda – eller blåsta?

Utgiven 2009
ISBN 9789170374272
Sidor 335

Om författaren

Gustav Fridolin (född 1983) är politiker, folkhögskollärare, journalist och författare. Han har suttit i riksdagen för Miljöpartiet 2002 – 2006 och sedan 2010. Sedan 2011 är han, tillsammans med Åsa Romson, partiets språkrör. Som journalist har Fridolin arbetat på TV4:s Kalla Fakta. Han har också skrivit böckerna Från Vittsjö till världen (2006), Blåsta! (2009), Maskiner och människor (tillsammans med Ulf Bodach Söderström, 2011) och Morfar skrev inga memoarer (2013).

Sök efter boken

Man hör det ju i media hela tiden. Hur unga människor, 80-talisterna, är. Konsumtionsinriktade, självcentrerade, oförmögna till lojalitet, kollektivism eller idealism. Generationen som definierar sig själva genom hur de ser ut snarare än genom vad de faktiskt gör. För vilka livsstil handlar om prylar och lätt utbytbara attityder, inte analys och idéer.

Själv 80-talist har jag aldrig känt igen mig själv i det där. Inte någon av mina vänner heller. Och ändå, helt oreflekterat, accepterat bilden. Nog verkar de gapiga och ytliga, de där. De andra. ”Vi”?

Men vilka är det egentligen som skapat bilden av 80-talisterna? Det frågar sig Gustav Fridolin i nya boken Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation. Och kommer fram till att det inte är statistikerna, inte sociologin, som i första hand kartlagt 80-talisterna. Det är konsulterna, de som ska sälja in generationen till producenter och marknadsförare. Krafter som tjänar just på att definiera unga som konsumenter och som billig, oändligt flexibel arbetskraft.

Bakom klämkäckt postmoderna epitet som Generation K, Y eller C, Generation Me, MeWe, Nexters eller zappare, finns generationen som mår så oproportionerligt dåligt. Som faktiskt retar gallfeber på tidigare generationer med sin oförmåga att vara tacksamma och nöjda. Som har alla möjligheter men, paradoxalt nog, sämre förutsättningar. Som i större utsträckning än jämförbara grupper mår fysiskt och psykiskt dåligt, som oftare blir hemlösa, missbrukare och kriminella. Som när klyftorna ökar och ökar löper störst risk att falla igenom systemets allt glesare maskor.

Det är just välfärdssystemet som gjort oss bortskämda och veka, menar somliga. Fridolin visar på andra samband. 80-talisterna är generationen som växte upp under 90-talets nedskärningsår. Som gick i skolor på gränsen till sammanbrott, med nedslitna lokaler och läroböcker, avgiftsbelagd skolmat, köpstopp och uppsagda lärare. Som lärde sig att vilka man än röstade på ökade klyftorna och att framtiden, liksom samtiden, omgärdades av hot.

I ett samhälle som mer och mer präglas av ekonomisk otrygghet har man helt enkelt inte råd att skapa sig en identitet utifrån arbete och medborgarskap. Majoriteten är inte i besittning av sådana roller. Utanförskapet står ständigt på tröskeln och arbetsmarknaden är sannerligen köparens marknad. Svenska industrier får statligt stöd för att flytta till länder med billigare arbetskraft och sämre miljölagstiftning. Arbetsrätten urholkas och kringgås systematiskt och internationella kedjor anställer enligt principer jämförbara med Expedition Robinsons.

Blåsta! är förstås, såhär i nya kristider, en nästan obehagligt aktuell bok om vad som hände i den förra lågkonjunkturen och om vi egentligen har råd att ”spara” på sätt som medför så långtgående ekonomiska och mänskliga kostnader. Välfärden har fortfarande inte hämtat sig från 90-talets nedskärningar. Behovet att lära av det förflutna är närmast akut.

På så sätt är Blåsta! ett angeläget inlägg om vårt märkligt korta kollektiva minne. Fridolin varvar statistik, ideologi, mediabilder och personporträtt, en mängd både positiva och negativa lösningar hos generationen som växt upp i ett trendbrott, i en arg, rolig, personlig och enormt påläst bok. Han tar ett imponerande helhetsgrepp kring samhällsekonomiska idéer och konsekvenser, visar på komplexiteten i en generations erfarenheter och slutsatser och diskuterar vem som egentligen ges eller tar sig rätten att definiera verkligheten.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-06-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:05

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3349

2 kommentarer

jag har alltid haft lite svårt för fridolin och tyckt att han gjort sig själv till språkrör för en hel generation och som sann 80-talist tycker jag ju mest om att prata själv. men den här gången verkar han ju ha kommit fram till något vettigt. ska genast läsa!

Emelie Novotny Redaktionen 2009-06-27 16:27
 

Mycket bra bok!! KAnske något förenklad??

Journal of European Public Policy Oregistrerad 2009-06-27 20:15
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?