Jag brukar alltid hävda att författare ska hållas på replängds avstånd och det är säkert något sorts självförsvar sedan jag började läsa litteraturvetenskap och upplevde att somliga lärare gärna avfärdade andras tolkningar med vad författaren själv ansåg sig ha skrivit. Hade man trots en takt av fem-sex romaner i veckan lyckats bilda sig tillstymmelsen av en egen uppfattning om en bok var de strax där med sin örfilslika tillrättavisning: Författaren.

Ändå finns det en och annan som liksom lyckats nässla sig in genom försvarsgallret. Vilhelm Moberg är definitivt en av dem och det beror inte bara på att han skriver bra. Det har att göra med hans enorma passion, med att såväl debattinlägg som romaner tycks genomsyrade av en stark vilja att påverka, upplysa, förändra. En tro, eller kanske en dröm om, att det skrivna ordet kan förändra världen åtminstone något litet. Jag håller kanske inte alltid med i sak, men jag uppskattar passionen. Väldigt.

Förrädarland från 1967 är Moberg sista roman. Därefter skulle han fram till sin död ägna sig framför allt åt den svenska historieskrivning som han bara hann med två band av, och romanen pekar tydligt fram mot det projektet. Förrädarland är en historisk roman som utspelar sig i början av 1500-talet, kring Gustav Vasas maktövertagande, och ”Förrädareland” är kungens beteckning på det område på gränsen mellan Småland och Blekinge som romanen handlar om.

Precis som senare i Min svenska historia ger perspektivet ur det svenska områdets periferi en radikalt annan bild av Sveriges historia än det läroböcker brukar ge. Bönderna i gränsområdet frågar inte efter huruvida de är svenskar eller danskar, de vill bara leva sina liv i fred och frihet, i vänskap, släktskap, handel och samarbete med sina grannar.

Bengt och Mårten var som alla gränsbönder varma vänner av Kalmar förening. De tyckte att kronorna Sverige och Danmark borde vara så kloka och sparsamma, att de nöjde sig med en kung. Själva delade de mycket gärna på en kung. Om han sedan var svensk eller dansk, om hans tronstol stod i Stockholm eller Köpenhamn, det kvittade dem alldeles lika. Men ett kungarike hade ett annat förstånd än en simpel bonde.

För dem är Kalmarunionen en högst vettig lösning och drottning Margareta, mer känd under den nedlåtande beteckningen Kung Byxlös, är deras Margareta Fredsängel. Den kung jag fått lära mig kalla Kristian Tyrann känner de som Kristian Bondekär, kungen som ville skydda bönderna mot slaveri och övergrepp, medan Gustav Vasa, upprorsmakaren, stjäl deras kyrkskatter, tvingar dem till kätteri för sina tyska krigsskulders skull, och ständigt plågar dem med legohärar som drar fram och tillbaka över landet.

Till en början håller folket kring gränsen, kring ån och Röde Sten som nu återigen ska utgöra gränsen mellan Sverige och Danmark, sina bondefreder och ger blanka fan i överheten och dess nycker. Men kriget tränger sig på. Snart bevakas gränsen av knektar som skjuter först och frågar sen. Härarna kräver sin sold, plundrar och bränner och våldtar. Yrkessoldaterna frågar litet efter vilken sida de står på. Det som nyss var att umgås med släktingar och bedriva hederlig handel hålls nu för förräderi och straffas med döden.

Det är en mörk och dyster roman Moberg har skrivit och fast den befolkas av en rad människor är dess huvudperson i första hand kriget självt. Det gör den på ett sätt intressantare som historieprojekt än som roman, mer politiskt än litterärt engagerande. Den karga stilen för nästan tankarna till isländsk saga, fast här också finns en blick för krigets och religionens psykologi.

Kanske kommer tröttheten och känslan av kriget som en nästan evig naturkraft också från de grymma krig som när romanen skrevs under sent 1960-tal kablades rakt in i teverummen inte minst från Vietnam. Jag kommer på mig själv med att önska att romanen istället, helt ahistoriskt, hade slutat där den började, med bondefreden och med löftet: inte vänder jag mig mot min granne, som inte har gjort mig något ont, på någon nyck från överheten. Det här vill vi inte vara med om.